Vinterförvaring

Nu var det äntligen dags att åka till vår vinterförvaring i värmen. Enbart väska under sätet blev även en kabinväska på hyllan i planet, plus en stor låda skickad med DHL. Dessutom hade vi ju våra båda hundar med i cargoklass.

Innan dess hade de veterinärbesiktigats och tränat på att ligga i sina burar på kvällarna där hemma. Eftersom det var en kvällsflygning stämde det bra, och så hade de fått utskrivet en gel som smetades på deras tandkött, och som skulle vara lite lugnande.

Svärsonen körde oss över bron, att släpa två burar på buss och tåg fanns inte på kartan. Det var väldigt noggrann kontroll när hundarna checkades in. Deras pass, id- nummer och vaccinationsintyg kollades, jag fick skriva på ett papper och burarna fick åka genom röntgen först innan vovvarna låstes in där. Utan att någon av dem (läs Siri) ylade!

När jag sedan skulle gå ombord på planet pep det när jag lade på mitt boardingkort, och jag fick gå till sidan och visa upp dokumentet jag fått när vi checkade in hundarna.

På Alicante flygplats stod en markvärdinna och mötte vid djurutlämningen och kollade så att vi fick rätt djur med oss. Där var ytterligare en hund i lasten. Det kändes betryggande att Norwegian är så noggranna.

Selma var lite flåsig, som när hon åkt bil, Siri var precis som vanligt. Shuttlebussen tog oss ut till parkeringen där vi lirkade in burarna i min Golf. Det fanns plats över till mig i handskfacket ungefär.

Klockan två på natten låste vi upp dörren till Villa Monica, och bara kände oss lyckliga över vårt fina lilla hus. Fem över två sov Siri i vår säng och Selma bredvid sängen på ryamattan och en timme senare hade även vi somnat.

Klockan halv nio på morgonen knackade det försynt på dörren och innan jag kommit på var jag och dörren var (Siri skällde så jag följde ljudet) var där ingen kvar. Men våra rara grannar hade satt en blomma, en flaska rödvin och en lapp där de hälsade oss välkomna på bordet.

Nu hoppar jag tillbaka lite i tid och rum. Senast vi var här förflyttade jag mig med kryckor, för i våras, när jag trodde jag var KullaGulla och Kajsa Kavat i en och samma person gick det ju sådär. Har du glömt finns det här.

För att göra en lång historia kort har jag efter det tröttat ut två sjukgymnaster, och av den tredje äntligen fått en diagnos, att det är ett diskbråck som enligt henne nästan alltid missas på röntgen men är extremt smärtsamt vid just de kotorna. Det ska ta cirka ett år att läka helt. En app med dagliga övningar och dubbel dos envishet och jag kan nu gå som vanligt utan stöd, cykla och växla fot i trappor om det finns ett räcke inom räckhåll. En av övningarna jag gjort och gör är att sätta och resa mig utan stöd på stolar. Jag började med en barstol och har allt eftersom sänkt den till normal stolshöjd.

För några veckor sedan fick jag i uppdrag att ta ett seriöst porträtt av en fd rektor, ett porträtt som skulle hänga på väggen i skolan där hon arbetat. Fotot trycktes av proffsiga Drewex på canvas och ramades in där också. Det skulle på en liten mässingsskylt med rektorns namn och tiden hon basat på skolan och jag körde till gravyrfirman och bad dem sätta på den. Jag ville ju inte riskera att den kom snett eller att ramen sprack.

Den rare killen där pekade på en fåtölj och sade att jag kunde sätta mig och vänta så länge. Fåtöljen var låg och saknade armstöd, och jag var tveksam om jag skulle komma upp igen, men va 17, man måste våga! Så jag satte mig och konstaterade att det dessutom var väloljade trimmade hjul på fåtöljen. Helsicke…. Gjorde ett lätt försök att komma upp och stolen for in i väggen med mig i. Men där fanns ju en hylla mitt emot såg jag och sparkade dit mitt ekipage och tänkte hiva mig upp där. Bara för att inse att hyllan inte var förankrad i väggen utan höll på att rasa över mig med alla pokaler och annat som stod i den. Sprallade tillbaka till väggen och tänkte om stolen stod stilla där borde det kanske gå. Det gick inte. Tack och lov kom ingen ut eller in i lokalen och såg mina övningar. Till slut insåg jag att om de inte skulle få dra upp mig var det bara att gå ner på knä på golvet och med hjälp av väggen stötta mig upp. Jag bara hoppas att de inte har någon övervakningskamera för då blir jag säkert viral. Jag har en bit kvar till Keith Richards ålder och rörlighet.

Nu är vi tillbaka i Torre de la Horadada och vinterförvaret. Här hade såväl bougainvillea som jasmin växt hej vilt och måste tuktas. Mannen var HäckasaxaTarzan med sekatören och jag klippte ner grenarna i mindre format och stoppade i säckar. Lite valhänt eftersom jag bara hittat två vänsterträdgårdshandskar och inte iddes gå bort till Kinesen och köpa nya. Men, det finns ju män som dansar med två vänsterfötter. Ingen nämnd.

Säckarna bar jag sedan bort till soptunnorna runt hörnet. Förmodligen var det bougainvilea och inte rosor som växte runt Törnrosas slott, för taggarna är grymma, långa, vassa och hårda. De stack alltså ut genom plastsäckarna, och jag bar dem en bit från kroppen framför mig. Med den tredje säcken skulle jag vara lite smart och gena över en refug, eller vad man ska kalla det, mitt i gatan istället för att gå runt om till tunnorna. Gör inte det om du bär en säck som skymmer var du går. Då ser du inte att någon dragit en jäkla kabel där och kan snubbla och göra en faceplant. Det gjorde jag. Utsträckt på magen med alla mina 175 cm är så klart det första man tänker ”hoppas ingen såg det”. Sedan konstaterade jag att det gjorde ont lite varstans, och sedan – hur i helskotta ska jag komma upp? Annars kanske de plockar upp mig och tar till loppmarknaden? Eller… nej förresten, de tar barnsånger som kan säljas. Men det gick att komma upp. Smidig som ett kylskåp lyckades jag resa mig, linkade de sista meterna med säcken, och gick hem så värdigt jag kunde för att inspektera skadorna. En blödande fläskläpp (tanden under är död och rotfylld sedan 1980-talet), stukad hand (men hel tack vare handsken), skrapsår på båda knäna, och högra låret perforerat av ett antal taggar.

Sårtvätt, is på läppen och insikt att jag ska ge fasen i trädgårdsarbete. Krukväxter på sin höjd. Ett glas tröstevin ( som först sved, sedan bedövade) och dagen efter kom en spansk Måns-Mums-liknande Jesus och lämnade sitt visitkort om vi behövde hjälp med trädgården.

Jag hoppas han inte sett mitt magplask och har sparat hans kort.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vinterförvaring

  1. Bibbi Ekstrand skriver:

    Så fantastiskt trevligt skrivet! Känner igen det där med att ha ont i ryggen med begränsad rörlighet. Man vill göra mer än man borde, så är det. 🙂 Krya på dig! 🙂

  2. MacLindhe skriver:

    ❤️ Tack Bibbi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s