Efter dryga tre veckor har vi nu mer eller mindre landat i den spanska vardagen. För min del innebär det att jag vaknar vid sjutiden, kollar mail och läser tidningen på plattan innan Mannen börjar grymta och Selma pockar på mat. Siri sover så länge hon någonsin får.

Efter att ha duschat och utfodrat djuren blir det en hundrunda på cirka sex km, med en liten cortado-paus vid strandpromenaden eller på torget. I bland stannar vi till vid bageriet eller supermercadon och köper med färskt bröd hem till frukosten som vi äter utomhus i vår lilla trädgård. Där äter vi också alla måltider om vi inte går på lokal. De senaste kvällarna har jag tagit på en tröja eller kofta, för det har börjat bli lite svalare. På dagarna är det shorts eller kjol och t-shirt som gäller, och det går bra att bada i det 25-gradiga havet om man nu vill det.

Det är enkelt att leva här. OK, vi har röjt i trädgården och måste sopa bort vissna löv från bouganvillean varje dag, men det är snabbt gjort.
Annars känns det kravlöst, vi har beställt nytt matbord och stolar som kommer i januari och har varit på IKEA i Murcia i veckan och köpt skrivbord och lite annat.
Att montera ihop möbler från platta paket är inte längre anledning till skilsmässa. Jag läser bruksanvisningen och Mannen gör vad jag säger åt honom att göra.

Något som krävt mer energi är att göra min bil till spanjorska. Man kan anita ett företag som sköter det hela, till en kostnad a cirka 10 000 sek.
Men tack vare goda råd från en väninna som nyligen gjort samma sak visste vi hur vi skulle fixa det själv till halva priset.

Först skulle bilen besiktigas på ITV. Väninnan hade talat om att alla bilens dokument, inklusive CoC skulle med, plus mitt pass och N.I E. nummer i original. Några kopior duger inte i detta pappersälskande land. N.I.E. nummer är något man får som deltidsspanjor, alltså om man äger en bostad här. Vad CoC var hade vi inte en susning om men tog med vad vi hade, dvs. papperna från transportstyrelsen, svensk besiktning och försäkringspapper och körde till ITV.

Killen i luckan där talade utmärkt spanska, han var ju spanjor, men inte engelska så han kallade raskt på en vänlig dam som kunde både och, och hade nio vackra svartvita lösnaglar och en nerbiten långfingernagel.
Hon tog våra dokument, frågade om vi ville ha vatten och bad oss vänta. Efter en stund kom hon tillbka och frågade efter Certificate of Configuration.
Mannen och jag tittade på varandra och på damen.
– Que?

Ett tyskt CoC på en Merca hämtades och visades. Något sådant hade vi aldrig sett, men uppgifterna verkade vara samma som på Transportstyrelsens papper på vår bil, vilket vi påpekade. Nix. Det skulle vara ett CoC, som de kunde skaffa till oss på några dagar för 100€, eller så kunde vi köra ner till VW i byn och höra om de kunde ordna snabbare och billigare.

Efter att Google-tanten tagit oss på en rundtur i omgivningen hittade vi VW, som låg två kvarter från ITV. Där pekade man på en lucka med en man bakom. Han satt och stoppade småprylar i en låda, tejpade noggrant, skrev ut en adresslapp, lade den på en hylla, och plockade undan. Vi väntade tåligt. När han till slut i sin nåder vände sig till oss hade jag hunnit översätta vad vi ville till spanska, frågade och räckte över våra papper. Utan att bevärdiga mig med en blick ropade han på en tvålfager bilförsäljare som talade engelska och jag förklarade på detta språk. Då hade Surgubben redan börjat knappa på datorn, han hade alltså mycket väl förstått vad jag sade, och riktad till Tvålfager talade han om att det skulle ta minst tre veckor och kosta minst 180€.

Vid det laget hade jag härsknat till en aning och bad att få papperna tillbaka, vi var inte intresserade, ITV fixar det på några dagar och tar ”bara” 100€. Surgubben såg helt chockad och besviken ut att han inte fick visa hur mäktig han var, Tvålfager försökte börja förhandla och vi marscherade ut och körde tillbaka till ITV.

På vägen dit ringde jag VW i Sverige, och den tredje personen jag kopplades till visste vad CoC var och lovade återkomma.
Damen med Naglarna tog emot oss på ITV, frågade om vi ville ha vatten, tog betalt och skickade ut en kille som fotograferade vår bil från alla vinklar och vrår, samt lovade ringa när de fått CoC på vår bil.
Det gjorde de redan eftermiddagen efter och vi körde dit igen. Vi fick vatten, betalade ytterligare 90€ för själva besiktningen och fick köra runt och ställa oss i spår tre.

En stund senare vinkade de in oss i spår två och bad oss gå ut och vänta. Ungefär som hemma alltså, fast mycket roligare att se de spanjorer som blivit underkända. Tänk matadoren i Tjuren Ferdinand när han sliter sitt år och ropar mot skyarna att Ferdinand ska komma och stånga honom, Så reagerar en sann spanjor vars bil inte klarar besiktningen.

Vi pratade också med en holländsk kille som talade om att han var där för sjätte gången, för han skulle fixa allt själv, även stånga sig genom byråkratin med skatter och annat och det gick sådär. Fast han skrattade.Till slut kom min bil ut och den var godkänd. Jippie!
In till Damen med Naglarna, tacka nej till mer vatten och snegla på klockan. Kanske skulle vi hinna till notarien som skulle ta den byråkratiska fighten. Men ack nej, vi kunde inte få ut papperna då, för nu skulle fotografierna som togs vid förra besöket jämföras med dem de tagit nu, så att det verkligen var samma bil, så de skulle ringa om några dagar så kunde vi återkomma då. Holländaren skrattade högt. Vet inte vad holländare blir så glada av.

Tre dagar senare ringde de och sade att våra dokument var klara och vi körde åter igen till ITV, fick våra dokument och vatten. Nu skulle vi vidare till notarien som väninnan tipsat om. Vi hittade direkt, kom in, efter två minuter kom en engelsktalande kille, gick igenom bilens och mina dokument (alla i original) tog kopior, stämplade (fasen vad de älskar sina stämplar här), tog betalt 260€ och sade att de skulle höra av sig när skyltarna kom, inom en vecka. Vi stod kvar. Så här lätt och snabbt kunde väl inte gå? Killen tittade på oss och undrade om det var något mer vi ville ha hjälp med. Nä, det var det ju inte. En knapp vecka senare ringde de och vi körde dit och hämtade de nya skyltarna, ringde ett spanskt försäkringsbolag och försäkrade bilen där, och Mannen och Grannen skruvade fast de nya registreringsskyltarna.

Nu är åtmionstone bilen spanjor på riktigt!

(P.S. Med snigelposten kom också ett Certificate of Configuration från Sverige, det jag hade ringt om. Så hade vi väntat en vecka hade vi sparat 100€)