Hur dags stiger du upp?

Ett mål med fem månaders vistelse här är att lära mig behärska det spanska språket bättre. Jag måste erkänna att det går sådär. Okej, jag kan hälsa, tacka och be om notan utan problem, men knappast föra ett smartare samtal än en spansk tvååring. Lite som Totte badar, allt i presens och grundform.

Till min hjälp har jag en app, Babbel, där man tränar såväl ordförråd, grammatik och uttal.
Ofta har man vad de troligen tycker är användbara fraser och en av dem fastnade direkt, A que hora te levantas? Förmodligen för att den får mig att tänka på dockan Televinken (du som är för ung för att känna till honom får googla).
Översättningen av det är Hur dags stiger du upp? något som faktiskt inte känns helt användbart för att t ex handla i ostdisken i affären, eller beställa av servitören på restaurangen. De kan lätt missförstå eller i bästa fall bara tro att jag är knäpp.

Att ha hundarna med är ett utmärkt sätt att kunna börja prata med spanska hundägare, även om jag i princip bara frågar vad deras hundar heter och hur gamla de är. Ibland har jag tur och de börjar prata vidare, och har jag ännu större tur förstår jag något av det.

Hundtricket.

Förutom appen och hundtricket samlar jag ord, översätter inköpslistan och böjer verben. Därför köpte jag en spansk grammatikbok innan vi åkte hit. Men som sagt, det går inte lysande.
Italienskan vill väldigt gärna vara med på ett hörn, och jag försöker desperat byta ut i mot e, och t mot d, vilket verkar vara en genomgående skillnad.

Häromkvällen kom vi till ett av torgen på hundpromenaden och där var musik. En inte helt purung kvinna med bra ljud i pipan sjöng kända poplåtar. Vi landade och tog ett glas cava. Vid ena sidan av oss satt två män och en kvinna i fyrtiofem-och-ett-halvårsåldern, där den ene mannen gungade med och klappade takten, allt mer eftersom. På andra sidan om oss satt ett par och en udda dam. Hon sträckte armarna över huvudet och svängde i takt med musiken så att hennes plaststol nästan glödde. Ögonkontakt uppstod mellan dem och förmodligen själarnas musikaliska sympati. Några låtar senare hade mannen kommit upp på trottoaren och dansade hela han. Det tog några takter in på nästa låt så var även damen uppe, bredvid sitt bord, och med tre danssteg fanns danspartnern bredvid.

Spontandans

Det börjar ju närma sig flunsatid, och vi vill bli vaccinerade. För att bli det här behöver man ett så kallat SIP-kort. Grannen, som är resident här, talade om att de kunde vi ordna på det kombinerade kommunkontoret och läkarstationen här i byn. Vi skulle ha med våra pass och det blå kortet från försäkringskassan där hemma. För säkerhets skull tog vi med N.I.E nummerintyget (i original) också och gick dit en eftermiddag.

Kommunalt väntrum

Mannen bakom disken där var snygg som George Clooney och charmig som en Man som heter Ove. Han suckade och sade att vi skulle komma tillbaka nästa morgon klockan nio. Funderade på att fråga hur dags han gick upp, bara för att glänsa lite med min spanska.
Vi ställde i alla fall väckaren och var där i tid. Utan ett leende samlade han ihop våra dokument och började knappa på sin dator. En kvart senare skrev han ut och stämplade några papper, och tryckte ut ett litet kort till mig. Samma procedur upprepades till Mannen, plus att Ove Clooney talade om för oss att vi måste vara på kommunhuset i Pilar (huvudorten) klockan tre samma eftermiddag.
Det var vi, bara för att upptäcka att de stängde klockan två. Jag ryckte kanske lite väl hårt i dörren, för intill låg turistbyrån, och de var gulliga och kom ut och frågade om de kunde hjälpa till.
Vi sade att kontoret i Torre de la Horadada sagt vi skulle vara där klockan tre.
Kontigt tyckte de, för de stängde alltid klockan två, varje dag, året runt.

Mina spanska kunskaper räcker faktiskt till att skilja på dos och tres. Jävla Ove.

Vi körde dit igen på fredagen för att ordna detta padron, som vi inte riktigt visste vad det var. Innanför dörren satt en uniformerad vakt och undrade vad vi ville. Jag försökte förklara och han skickade oss vidare till en annan man, liten och civilklädd. Han frågade också, sedan tryckte han fram en nummerlapp till oss och pekade på några plaststolar. Tio minuter senare kom vårt nummer upp och vi gick fram till lucka nummer tre där det satt en vacker spanjorska som förstod vad vi ville. Hon tittade på alla papper och sedan bad hon om någon faktura på el och vatten för fastigheten. Som tur var kommer de på mail så jag kunde plocka fram den på mobilen och på tredje försöket lyckas vidarebefodra den till henne, för hennes mailadress var en halv sida lång.

Hon tittade och knappade så länge på sin dator att vi började misstänka att hon facebookade. Så frågade hon något som var långt över mina spanska kunskaper, och hennes engelska också för den delen, och det slutade med att hennes kollega från luckan bredvid fick komma och översätta. Vi kunde inte registreras på vår adress för där fanns redan någon annan registrerad. Nix sade vi, och gemensamt kom vi fram till att engelskmännen vi köpte av inte avregistrerat sin padron här. Först tyckte kommunfolket att vi skulle kontakta dem, men insåg att vi inte hade en aning om var de bodde mer än i England, så de gjorde ett enormt undantag och avregistrerade dem.

En och en halv timme efter att vi satt oss vid lucka tre fick vi så våra pardons, stämplade så klart. Med dem är vi registrerade här och kan utnyttja i princip allt som tvättäkta spanjorer kan. Bibliotek, pensionärsrabatt på kollektivtrafik, just name it. Men naturligtvis måste vi kunna visa upp både N.I.E och padron i stämplat original, i A4-format.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Spanien, Språk, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hur dags stiger du upp?

  1. Anonym skriver:

    Ordning och rheda. Bara att kunna låna påbibl.är toppen.

  2. Barbro Sandh skriver:

    Allt upprepar sig. Jag känner igen allt. Det första ord jag lärde mig var azulejo, så vackert, men föga användbart. Betyder kakel.
    Sedan gick jag över till ungdomsböcker. Tränade in hela meningar och då kom verbböjningarna på köpet. Inte lätt när man bara umgås med svenskar, men jag klarar mig i alla fall i samhället. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s