Försenad resa

Det hängde rätt löst om jag skulle kunna resa med min onda höft och ben, för det är där det onda fastnat. Men, köket och badrummet är klart i Casa Monica, och jag sanslöst nyfiken. Dessutom sade Mannen att om jag inte följde med skulle han köra själv.

Vad var alternativet? Att släppa lös honom själv i Europa? Att både ratta bilen och läsa vägskyltar, och kunna hamna precis var som? Och hålla reda på nycklar?! Och vem skulle ta hand om mig som fortfarande har ett visst vårdbehov för att inte drulla omkull med ett ben som bara bär efter eget godtycke? Det var bara inse att vi lever i nån sorts symbios, och att det var tvunget att åka med.

Först behövdes mer smärtstillande för att kunna sitta i bilen i flera timmar och jag fick kontakt med läkaren jag först mött på vårdcentralen, och hon ringde in det grova artilleriet, mot löfte att jag inte skulle ta det längre än nödvändigt. Jag lovade att byta ut det mot vin när vi fram, och det gick hon med på!

Resan började i ett regnigt Trelleborg på färjan Nils Holgersson. Bilar och passagerare släpptes ombord först en kvart innan färjan skulle gå. Vi blev invinkade av en gul teletubby, och jag vinkade tillbaks med kryckorna. Då var han snäll och hänvisade oss till en annan plats närmre hissen. Där stod redan en annan bil med ett ännu äldre par där kvinnan viftade lika mycket med sin vita käpp som jag med mina pinnar.

Vi hade bokat en hytt med havsutsikt inklusive stor frukost, för att ha bästa möjliga förutsättningar för en bra start på resan. På våra boardingkort som präntats ut i en automat stod hytt A2 10522. I hissen försökte vi uttyda var vi skulle gå av. Den blinda tanten och hennes man var inte till någon hjälp. På några hissplan stod ”hytter” och vi chansade, men hittade inga. In i hissen igen och på nästa våning hittade Mannen en tjej som jobbade där, och hon skickades oss vidare till ett annat plan där vi i alla fall hittade en obemannad reception. Vid det laget protesterade min kropp mot mer rännande i korridorerna. Senaste veckan hade jag som mest klarat att ta mig mellan sovrummet och köket på kryckor.

Jag satte mig i en soffa och vinkade till den blinda som virrade förbi med ett grepp runt sin karls arm. Hon såg mig inte.

Mannen hade till slut hittat hytten och vi kom in i den. Två sängar och ett fönster med utsikt över östra Trelleborg. Jag gick på toaletten och konstaterade att där inte fanns någon mugg att dricka vatten ur. Det var kanske för att passagerarna inte ska inta några alkoholhaltiga drycker i hytten? Jag ville ju bara dricka vatten.

Det fanns ingen tvål heller, och något skäl till det kunde jag inte komma på. Jag hade intimtvål i nececären, och det var att se oss själva som två stora intimiteter och använda den.

En närmre titt på heltäckningsmattan gjorde att jag behöll skorna på. Den var inte dammsugad sedan när vet jag inte. Hår, smulor, trådar, dammtussar m.m. Skitsnuskigt! Det är inte riktigt vad man förväntar sig för närmre 4000 kr för en natt, även om frukosten var fin.

Så började färden söderöver.

Det rullade på fint, till och med förbi Hamburg som brukar vara en flaskhals. Lunch på ett café utmed Autobahn och några bensträckare därtill.

Bensträckare
Bra med gym på rastplatser.

I den bästa planeringen skulle vi nå Rheinland-Pfalz första dagen, men jag ville stanna innan. Men det gick inte att få stopp på Mannen när han hade fått upp farten så det blev nästan på gränsen till Luxemburg innan vi stannade och började leta hotell. Samtliga inne i det lilla samhället Schweich låg minst en trappa upp, utan hiss, och det var inte att tänka på. Efter att ha suttit så länge i bilen var jag ungefär lika smidig som en gammal tjock-TV och kunde knappt ta mig fram ens på plan mark, och än mindre i trappor. Att gå med kryckor kräver viss träning som jag inte har än.

Till slut hittade vi alla fall rum på en liten vingård strax utanför. Perfekt! Och värdinnan tipsade om ett annat ställe som serverade middag. Vi dreglade vid blotta tanken på en wienerschnitzel och beställde det. Jo… vi blev serverade två rallarportioner, två stora schnitzlar var, plus sallad och pommes till. I vår hunger glömde vi båda att våra magar inte längre är vana vid kött från fyrbenta djur, numera äts det högst en dag i veckan och då liten mängd. Magarna påminde oss hela natten.


Strechtövning på vingård
Rallarportioner.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Bed & Breakfast, bilresor, Mat, restaurang, Tyskland, Uncategorized och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s