I sommar är det tio år sedan Mannen och jag gränslade våra stålhästar och trampade Skåne runt. Nåja, i alla fall från Falsterbo, via skånska kusten runt till Åhus och sedan över åsarna för att som planerat bli upphämtade i Hallaröd.

Eftersom inte en kotte trodde på att vi skulle klara det, och vännerna tydligen hade jourschema för att plocka upp oss när vi (inte cyklarna) fick punka började jag blogga om vår resa.

Detta i sin tur uppmärksammades av Sydsvenskan som gjorde en artikelserie om bloggare i Omkretsen och tyckte att jag platsade där. https://www.sydsvenskan.se/2009-08-17/hon-cyklade-ut-i-cyberrymden

Mina bloggar om den resan kan du som är nyfiken börja läsa här.

Hur som helst, även om jag svor många långa ramsor över motvind, Man och min ömma akter, så är jag väl lite som en karl som gjort lumpen och minns bara det positiva. Den rena lyckokänslan att känna solen i ansiktet vid Haväng och råma med korna på Ravlunda, för att inte tala om glassen i Åhus.

Sålunda… allt som kan firas ska firas. Och i sommar är det alltså tioårsjubileum av cykelsemestern. Vi är också tio år äldre, vilket innebär att jag är 64 några månader till, och Mannen blir 66 om mindre än en månad.
Men… vi är faktiskt mer vältränade nu och har dessutom skaffat elcyklar, så backarna och motvinden bör inte innebära några problem. Det är bara Man, hällregn och ont i sittdelen som kan bli en utmaning… Men utmaningar är till av en anledning, och en ny cykelsemester är planerad.

Årets tur blir dessutom längre, för jag vill/skall/måste se van Gogh-utställningen på Kalmar slott och är vi ändå ute och cyklar så… 

Ett tag verkade det hela gå om intet pga att vi inte hade någon som kunde passa hunden, och det är lite grymt att låta en halvfet labbetik, i omräknade hundår nu äldst i familjen, springa bredvid hela vägen, hur mutbar hon än är. Nu är dock både hund – och husvakt ordnad och det finns inte många fler skäl att avstå. 

Det hela var alltså min idé som Mannen mest skakade på huvudet åt först. Men när han kom hem från en golftur med gubbarna och jag presenterade vad jag gjort under tiden, dvs bokat övernattningar i slott och koja, insåg han/påmindes han om min beslutsamhet och gav, om än något motvilligt, med sig.
Nu, som väntat, berättar han för allt och alla om den planerade resan som världens häftigaste grej. Och kvar är det bara större delen av vår omgivning som skakar på huvudet åt oss. De har kanske skakat på det i minst tio år, stackarna!.

Med ett antal stopp på vägen ska vi alltså cykla från Höllviken till Kalmar, och faktiskt vidare därifrån till Kosta och slutligen till Växjö varifrån vi och cyklarna ska åka tåg till Hyllie och slutligen cykla hem därifrån.

Lagom, några veckor innan vi ger oss av öppnar dessutom en ny nationell cykelled, Sydkustleden, som faktiskt är skyltad från den dagliga hundrundan och går till Simrishamn, även om vi kommer att vika av lite innan, för att sedan hoppa på Sydostleden från Brösarp och upp till Karlshamn.
När vi inte är på de stora cykellederna har serviceminded personal på de lokala turistbyråerna skickat kartor på bästa cykelvägarna.

Nu, eftersom det är officiellt,  går det inte att backa ur längre.

Förhoppningsvis kommer jag att ha ork kvar på kvällarna att rapportera i form av bloggar.