Så har det blivit dags, äntligen, att åter ge sig ut på cyklarna i vårt vackra Skåne. Tio år sedan sist, då som ett resultat av ett kaxigt vad, nu helt och håller på eget initiativ. Mitt alltså, Mannen var lite trögstartad innan han fick in alla växlarna och tände på idén.

Skillnaden mot förra gången är att vi numera har elcyklar, då vanliga sjuväxlade. Skillnaden mellan dem visar sig främst i motvind och uppförsbackar då jag inte längre ligger och klöser asfalten och svär över vem det nu var som kom på idén med cykelsemester. Och eftersom vi kan överlåta en del av slitet på batteriet kan vi ha längre dagsetapper. Då sade vi max tre mil. I dag har vi cyklat åtta.

Starten hemifrån Höllviken blev, naturligtvis, lite försenad trots att både hund- och husvakt varit på tå. Vi skyller på åskan som höll oss vakna i natt att vi var lite urladdade i morse. Hur som helst, i väg kom vi, och två kvarter hemifrån trampade vi in på Sydkustleden, den som går från Helsingborg till Simrishamn.

En knubbig bekant till Mannen såg vår packning och undrade om vi skulle cykla til Trelleborg. Jo, till att börja med, men slutmålet är Växjö. Det imponerade en kort sekund innan han konstaterade att vi hade elcyklar. ”Då är det ju inget svårt. Bara att styra cykeln” Då cyklade jag vidare med en avmätt nick.
Fattar han hur det känns i ändan efter åtta mil, även om man har byxor med inbyggd blöja? Står upp och skriver nu, om det är nån mer som inte fattar. Plus att mina lårmuskler har annonserat efter ny hemvist. Jag har alltså inte använt elen i onödan, utan mest trampat själv. Är man dum får man lida.

Sträckningen av Sydkustleden österut genom Vellinge Kommun bjöd på berusande dofter av fläder, rosor och schersmin, och väl ute ur byn drillade lärkorna och en kråka jagade en glada i luften. Vädret har alltså varit perfekt att cykla i denna första dag.

Tyvärr höll inte Sydkustleden i Trelleborg måttet, cykelbanorna var direkt usla på sina ställen, plus att de missat en del av skyltningen. Nu är vi ju lite bekanta med Trelleborg ändå och kunde lokalisera oss. Havet till höger och trampa på.

Första stoppet var i alla fall hos bästaste fd kollegan i Böste. Vi trodde en förmiddagsfika men fick både sill och nubbe till lunch, plus att vi för säkerhets skull satte batterierna på laddning lite extra. tilläggas kan att för tio år sedan var första övernattningen i Böste. På Hedmans.

Nästa stopp blev för att stretcha låren (mina) och dricka vatten i Hörte. Det var bara det att jag hade en vattenflaska i var sidficka på ryggsäcken och jag hade inte vatten i båda. T o m jag kan bli chockad av rödvin…

Glass i Mossbystrand och fika i Ystad och sedan gav vi oss på den sista dagsetappen, till vandrarhemmet i Svenstorp. På vägen upp från kusten vi Nybrostrand stannade vi till i Köpingebro och köpte med oss pizza. Utanför satt tre personer, som såg ut precis som man förväntar sig att personer som sitter utanför en pizzeria i en byhåla en torsdag kväll gör. En av männen där, en övervintrad Jesus-hippie utan tänder, var trevlig och pratglad och frågade om vi cyklat långt. Från Höllviken, sade vi.
-Där har jag en kusin, sade den äldre mannen i sällskapet.
Jesus undrade var vi skulle sedan och vi räknade upp de olika delmålen. På alla sade den äldre mannen att han hade en kusin. Utbredd släkt tydligen.
Vi fick vår familjepizza att dela. Spände fast den ovanpå packningen och trampade de sista kilometrarna till Svenstorp.
Värdparet på vandrarhemmet hade fördrivet tiden de väntat på oss med att klippa häcken och överlämnade nycklar, och ja, hela stället till oss och körde iväg. Vi är alltså de enda gästerna, om ingen bokar sista minuten på booking.com alltså.

Svenstorp är ingen metropol, även om det skjuts lika mycket om i Malmö här. Vi tror det är jägare.