I en sal på lasarettet

Jag har haft turen att leva ett i stort sett friskt liv med bara få åkommor som krävt sjukhusvård, och det är jag väldigt tacksam för.

I förra veckan gjorde jag en planerad operation av en besvärande prolaps. För er som inte är medicinskt pålästa eller ids googla är prolaps en kollaps av en vägg eller vävnad i det heligaste rummet hos tanter som oftast slutat lägga ägg, som Mark Levengood skulle ha uttryckt det.

Hur som helst, operationen, med narkos,  gjordes i Landskrona för att hinnas med inom de utlovade tre månadernas vårdgaranti, och jag kom hem samma dag. Redan dagen efter kände jag mig förvånansvärt pigg. Tjohej, så skönt det var gjort.

Sedan var jag ganska trött några dagar och den tredje dagen fick jag ont på kvällen och världens feberfrossa på natten. Fleecetröja, flanellbyxor, luddstrumpor och extra filt. Det hjälpte inte ett dugg.

I broschyren jag fått stod att om feber tillstötte skulle man kontakta dem, och det gjorde jag, nu Malmö KK eftersom det var de som skickat mig. Jag fick besked att komma in direkt.
Att be Mannen köra mig visade sig bli dyrare än om jag tagit taxi, eftersom han lyckades få en P-bot medan han fikade och tog en promenad i väntan på att jag skulle komma ut med ett recept eller nåt.
Jag sade som han själv sade till äldste sonen när denne torskade på p-bot i somras; ta det som en man och bryt ihop och gråt.

Nu kom jag inte ut, utan lades in. Den piffiga kvinnliga läkaren tyckte jag såg väldigt risig ut, och hon överlevde med det, eftersom jag kände mig lika risig som jag tydligen såg ut. Jag hade ju ändå passerat duschen och tvättat håret medan jag väntade på att Mannen skulle komma hem från hundturen och äta sin gröt. Jag orkade inte ens morra åt henne. Värdena var inte heller på topp, eller fel värden var höga, och med en temp på 39,5 efter Alvedon är det nåt fel.
Med mig liggande i stolen konstaterade hon att operationssåret var infekterat och frågade när jag hade haft sex senast. Började tänka efter. Eftersom vi varit ihop i över 45 år har vi liksom kommit över det det där stadiet att vi hänger i takkronan så fort barnbarnen åkt hem och hunden sover. Läkaren förtydligade sig och undrade om vi haft sex efter operationen.
För tre dagar sedan?! frågade jag innan jag bröt ihop. Av skratt.
Jag tolkar det som ett nej, sade hon.

De tog en massa odlingar både på blod och annat och satte in intravenös antibiotika varvat med annat dropp och febernedsättande på studs och jag hamnade på fönsterplats med utsikt över bl a Pildammarna. Senast jag låg på sjukhus var sängarna riktigt bäddade, så där med draglakan och norrlands eller omstopp på överlakan och filt.
Nu var det ett underlakan som sträcks ut över en blå plastmadrass och en filt till det.
Rör man sig gör lakanet det också. Och plast, oavsett politisk färg, är inte mysigt att ligga och klibba på. Möjligen är det jag som är för lång och stökig, för första natten kunde 1,5 meter thailändska i sängen bredvid ligga utsträckt utan problem. Å andra sidan kunde hon fästa halva sitt lakan bakom madrassen och ändå få plats på det. Och så låg hon mer stilla tror jag och pratade med sin familj på mobilen.

Med, vad jag uppfattade som, jämna mellanrum togs prover, och mättes. Dygnet runt.  På kvällen precis när jag skulle somna kom en vacker nattsyrra in med en stor skramlande vagn.
Jaha, nu kommer drinkvagnen! försökte jag skoja till det.
Hon tittade på mig med ögen som från Tusen och en Natt och sade gravallvarligt
Vi serverar inga drinkar. Jag ska sticka dig.

Min förhoppning att få åka hem efter natten, dvs på onsdagen kunde jag bara glömma. Alla värden skulle bli bättre först, febern bort, odlingarna bli klara och  blodskvalpet i buken  definieras och mätas. Men jag hade full service och alla var väldigt rara.

På fm kom en väninna, som är syrra men jobbar på staben, och tittade till mig. Och plockade snabbt fram extra lakan så jag slapp ligga på plasten. Hon reagerade liksom jag på hur skräpigt där var. Massor av plats- och pappersbitar från sjukvårdsmaterial på golvet, en översvämmad papperskorg, smutstvätt och stora hårtussar på golvet på toaletten. Jag tror inte Lilla Thai lyckats skräpa ner så på bara en dag. På eftermiddagen kom  två lokalvårdare från laget med röda tröjor,  och då hade jag tagit droppställningen med mig till fåtöljen och satt med onda ögat och pekade på det killen missade med moppen på golvet.  Man kan väl uttrycka det som att han inte tog ut svängarna mer än nödvändigt.
Det var inte utan jag tänkte på vilken skillnad det är på hur man städar. De sista åren jag jobbade på Sunds  fanns (och finns)  där  världens underbaraste och noggrannaste lokalvårdare som aldrig lämnat ett dammkorn eller fläck efter sig.

På em när Lilla Thai åkt hem kom så Mannen, stegade rakt förbi mig, som åter igen kasat bort med mitt dropp till fåtöljen. Han satte sig i fönsterkarmen, mer utanför än inne, kastade en blick på mig i halksockorna och med droppställningen, och konstaterade
Här kan du inte stanna, du blir hospitaliserad. 
Ibland svarar jag honom inte ens. Det är nog därför äktenskapet håller med bara svag blodtrycksmedicin.

Han är inte så glad för sjukhus, min rare Man, snarare vettskrämd.
Efter att han tvingat ambulansen jag ringt efter till honom  i fjol att släppa av honom hemma, i stället för att köra honom till sjukhustet när han cyklat omkull och brutit axeln, har jag överlåtit hans sjuktransporter vid frakturer till dottern. Henne säger han nämligen aldrig nej till.
Jag tror hans sjukhusskräck bottnar i hans  traumatiska barndom då han låg inlagd med nån sällsynt rar sjukdom och sköterskan stod i motljus med sprutan varje morgon. Vill minnas att jag hört honom berätta om det.

Andra natten hade jag rummet för mig själv, och förutom underlaget och ständig provtagning var det rätt OK med vackert månsken rätt in i rummet.

Nästa morgon, torsdag, innan klockan sju kom en ny rumskamrat till mig, en yngre kvinna av  utländsk härkomst som skulle opereras. Hon verkade inte så orolig, utan ganska pigg och trevlig. Med sig hade hon till en början en äldre variant, som jag uppfattade som hennes mor. När den yngre av dem gick på toaletten började den äldre gråta och knäppte händerna, som  i bön. Naturligtvis lade jag näsan i blöt och sa att hon inte skulle oroa sig för sin dotter. Hon förstod inte svenska, och jag  upprepade det på engelska.
It’s not my daughter, it’s my sister.
F*****N, måste släta över
–  Oh, I’m so sorry. Where do you come from? Tror hon sade Kroatien. You speak so good English.
Well. I live in LA, in California if you know where that is. 
För första gången blev jag glad att provvagnen kom och skulle sticka mig igen.
Snart kom även man, bror och vad jag tror var svåger in. Personalen sa att de fick turas om. Inga banktjänstemän precis, stöddiga typer som, även om de inte hade tjocka svarta västar på,  började ifrågasatte läkarnas kompetens, operationens nödvändighet och risken att deras syster skulle stryka med. De var dessutom väldigt nyrökta så hela rummet började lukta askkopp.
Före frukost. Dags för min sorti kände jag.

Maten var inte alls så illa som jag hört den skulle vara. Den kom definitivt inte upp på min Topp 10-lista, men med lite extra salt och peppar fullt ätbar. Och jag njöt faktiskt lite av kunna hasa ut till matsalen och få allt färdigserverat. Det var nog det Mannen var rädd skulle hospitalisera mig.

Nu började jag känna mig lite bättre, inte längre som en långtradare kört över mig och sedan backat tillbaka, utan bara kört över, och febern var på väg ner. Men i stället för att få komma hem fick jag veta att det fanns bakterier i mitt blod, stafylokocker, och att jag verkade svara på antibiotikan.  Jag skulle stanna ytterligare ett dygn med mer antibiotika rätt in i systemet så att det säkert bet.

Ett minne från då jag utbildade mig till barnskötare, då på 1970-talet när man första året innan man valt vilken ålder på barnen man skulle sköta, fick lära sig vad alla ben, tarmar och lite annat nödvändigt heter på latin dök upp. Staphylococcus aureus, fagtyp 80 80. Så hette sjukhusbakterien då. Vissa kunskaper sitter där visst.

Jag är ju inte dummare än jag kan gå in på min journal på 1177 och dessutom googla. Jodå, det stod i och för sig inte vilken fagtyp jag skjutsade runt i kroppen, men risken för sepsis nämndes.
Nu blev jag rädd.
Jag har två väninnor som drabbats av sepsis, den ene värre än den andra, och de har ändå haft tur som överlevt. Inte ett ord mer tjafs från mig om att jag ville hem, eller ifrågasättande varför de skulle sticka mig mer.
Varsågod, kolla hur mycket ni vill. Sticka lite idag? Du missar och ådrorna rullar. Oj, som det kan bli! En påse dropp till? Mums! 

Dessutom fick jag byta rum, och flytta in i nästa till en nyopererad ung kvinna. Det gjorde mig glad, för jag insåg att det kunde bli ganska stökigt när rumsgrannen i första rummet kom tillbaka från op, garanterat med sin familj.
Personalen sade lite finkänsligt att de behövde ett enkelrum.

Lite mindre finkänslig var min väninna från staben som dök upp igen och undrade när de tänkte bädda min säng, och hade synpunkter på städet. Love her! En vitklädd varelse  i personalen hade tydligen gått den gamla skolan och visste hur man skulle göra, så min säng blev riktigt skön och nya rummet fick en glänsande finish. Tur man har vänner som kan fräsa när man själv inte är frisk nog när man är sjuk!

För att göra en redan lång historia lite kortare så låg jag kvar till fredaglunch. Då var febern borta, alla vanliga värden bra, och blodskvalpet i magen räknade de med skulle försvinna. Så jag fick recept på två sorters antibiotika, tydligen samma de pumpat i mig, men nu som piller,  order att ta det lugnt, inte göra något alls i onödan och höra av mig vid minsta lilla problem. Och veta att jag ska på återbesök.

Mannen plockade upp mig på utsatt tid (så han slapp leta parkering) och jag har fått komma hem! Forfarande pigg som utsketen äppelmos, men jag är i alla fall hemma och väcks av en blöt nos istället för vassa nålar.

Och jag tar det lugnt och är så glad att jag åkte in innan de små gula otygen hann sätta sig på något organ och orsaka någon värre skada.
Det är också skönt att vi har en något så när fungerande sjukvård så jag fick vård, även om jag är sur för att jag över huvudtaget fick infektionen… Men det får jag ta tag i när jag är piggare!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till I en sal på lasarettet

  1. Så skönt att det gick så bra, sepsis är som sagt inte att leka med.

  2. Sanne nilsson skriver:

    Så skönt att du har fått komma hem igen❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s