Någon gång i reklamens barndom fanns en reklamsnutt om den Vita Tornadon. Den man skulle åberopa när svärmor var i antågande. Det visades en kvinna som förtjust öppnade korken till sin Ajax-flaska och släppte lös dess krafter, den vita tornadon som gjorde rent i ett nafs. Överallt, till männens beundrande blickar.

Vi har fått något liknande på min arbetsplats nu.
Ända sedan städningen för många år sedan lades ut på entreprenad och de kommunala trotjänarna hamnade i komvux skolbänkar, under Kunskapslyftets paraply, har det varit lite si och så med renhållningen.
Nu, många år senare med väl så trevliga, men knappast supereffektiva, lokalvårdare har vi fått vår egen tornado.  En högeffektiv kvinna med sina rötter i de gamla öststaterna som verkligen kan sitt jobb.

Redan första dagen jag mötte henne talade hon om var skåpet, eller rättare sagt stolarna, skulle stå efter avslutad lektion.  Så hade hon organiserat det i  åtta år på den förra skolan hon arbetade. Punkt slut.
Dessutom bjöd hon på kaffe och chokladask första veckan i vårt pentry. Det ska man göra, talade hon om.

Med andra ord en kvinna som vet vad hon vill.

Med en massa olika kurser på schemat och ibland bara korta raster mellan dem händer det lätt att papperna samlas på hög på mitt skrivbord.  Pappers-Hades kallas det visst för i Mons Kallendorfs tredje bok.
Så har det fungerat hjälpligt för mig, med skrivbordsrensning en till två gånger per termin. Då har de understa papperna garanterat passerat bäst-före-datum och kan kastas. För vem vill ha information om en föreläsning som hölls för en månad sedan?
Det är det ändring på nu. Varje onsdag klockan två ska skrivborden i vårt arbetsrum vara tomma, för då kommer Tornadon. Vi lyckades glömma det i går, och hamnade nästan i Gulag  på kuppen. Vi fick dock en andra chans tills idag, och då vågade vi inget annat än att röja först. Varenda papperslapp sorterades, arkiverades, lades i akutkorgen (än så länge inte överfull) eller kasserades.

En månad in på terminen!!

Så gör hon då entré. Scannar över de sex olika skrivborden, varav ett för närvarande var ockuperat av mig, min dator och en pärm. Hon spände ögonen i mig och talade om att hon började med de andra borden så att jag hann plocka undan.

Det tyckte jag att jag hade gjort redan.

Med allt större förundran ser jag hur denna kvinna, beväpnad med en trasa och en sprayflaska, far över alla lister, karmar och annat som samlar damm. En blick på den allt solkigare trasan fick henne att muttra en del väl valda ord som jag inte förstod.
När hon sedan i värsta Marx-stilen – Groucho alltså, inte Karl – springer runt under borden och passerar tvärslåarna värre än Ludmilla på sin tid, samtidigt som hon polerar varenda del hon kommer åt, inser jag att här gäller det att hålla sig undan. Och att det inte är konstigt att hon håller sig i form. Gym är en överskattad företeelse. Man kan ju ha häcklopp under skrivborden i stället.

Jag packade ner pärm och penna i min utflyktskorg och datorn i datorväskan inför nästa lektion. Utflyktskorgen är en gammal röd kundkorg som jag använder för att släpa runt böcker och annat material. Tyvärr inte för ost och vin alltså.

Hon angrep då mitt skrivbord, först lite allmänt, sedan, med mycket uppfordrande blickar på mig, artspecifika fläckar.

– Om dy inte klarrarr rojja allt väck  varrrje vecka, jag vippa någon gång i stället. Men måste rojja riktigt två gångerrr månad. Minst. Annarrs bycker lykta illa. Ysch!

Med insikten att mina böcker skulle lukta illa annars lovade jag att röja allt. Varje vecka.

En blick på mitt skrivbord här hemma – och kringvarande lägenhet  – ger vid handen att den Vita Tornadon hade haft en uppgift här också.
Å andra sidan tror jag bara hon skrämdes med illaluktande böcker och är innerligt tacksam att få ha henne på jobbet, åtminstone.