Ta av dig skorna – eller inte.

I söndagens pappersupplaga av Sydsvenskan fanns ett reportage om den svenska och danska IKEA-katalogen, och hur deras omslag tycks spegla två olika kulturer på varsin sida om Öresund.

Ordning och reda.


Barfota soffliggare

I den svenska versionen finns var sak på sin plats, även strumporna på fötterna.
I den danska är det mer fredagsmys, med barfotaliv i soffan. Är det så på riktigt också? Jag antar att en och annan reklammakare och folklivsforskare har kommit fram till slutsatsen att det är så.

För inte så länge sedan läste jag en annan blogg som handlar om vanan/ovanan att ta av sig skorna inomhus. Själv föddes jag barfota och om underlaget tillåter det förblir jag gärna så.

Dock, om det är för kallt, risk för glas, spik, getingar, knäckebröd eller legobitar åker skorna på.

Att gå barfota när det är för kallt ska man undvika. För det första blir man väldigt kissnödig, för det andra, se bara hur det gick för Raskens.

Glas i foten har jag en drygt tio år gammal erfarenhet av, som fortfarande spökar.
Yngste sonen hade konfirmerats och hela tjocka släkten plus ett gäng andra vänner och bekanta var inbjudna att fira. När siste man hade gått satte Mannen och jag oss på terrassen med var sin whiskey och pustade ut. Konfirmanden var på ovanvåningen med en övernattande kompis och tittade på TV. De hade släckt ljuset för att se bättre och som den omtänksamma moder jag var/är tände jag inte utan klev med sjumilakliv över grabbarnas utsträckta ben när vi skulle gå och lägga oss. Och trampade rakt ner i ett glad med saft. Ett kristallglas. Rätt in i hålfoten. En blodstänkande enbensdans in på toa, upp med foten i bidén, plocka bort de största glasbitarna, typ foten på glaset  och konstatera att foten på tanten behövde sys. Blodstoppande badlakan och ICA-kasse om foten och så körde dottern in mig till akuten.
Det är väldigt bra med hemmavarande barn med körkort ibland.

Att som boende på Näset komma in på akuten i Trelleborg en sen lördagkväll, luktandes whiskey, med kristallglas i foten är inte kul. Skånefruar hade inte börjat gå på TV då, men läkarens bild var ändå helt klar.

Kärringen hade dansat på bordet.

Hans empati när jag gnällde för att bedövningssprutorna gjorde ont var noll.
-Ligg stilla eller åk hem.
Det var omvända roller mellan dottern och mig, fram tills nu hade det alltid varit jag som kört henne in med diverse skador, och enligt modellinlärningen sade hon:
Försök nu ligga stilla, så går det snart över så åker vi och köper glass sen!

I bland är avkomman extra gullig! Det mesta   av glaset plockades i alla fall bort, foten tråcklades ihop och dottern körde oss hem.
Glasskiosken var förresten stängd.

Ett halvår senare letade sig den sista glasflisan ut genom skinnet och besvären har sedan dess stannat vid lite avskurna nerver som gör att foten fortfarande behöver mycket tänj och strech för att inte krylla ihop sig. En uppgift för Mannen i soffan.
Sensmoralen är alltså att ha skor på om det är glas på golvet/marken.

Spik är inte heller kul att få i foten, eftersom de ofta är rostiga och begagnade när de ligger på marken eller sticker upp från någon tryckinpregnerad bräda. Det kräver fullgott stelkrampsskydd, antibiotika och fotbad med varm såpa, har en väninnan från infektionskliniken lärt mig.  Inte heller särskilt kul.

Som barn avskydde jag  att ha skor på mig på sommaren. Min mamma fick sent omsider på mig ett par sandaler med motiveringen att jag inte skulle trampa på någon geting. Vad hände? Jo andra dagen i sandaler fick jag in en geting i en av dem. Den stack. Maximal otur, men ändå.

Knäckebröd gör egentligen ingen större skada, mer än att påminna om att det borde dammsugas. Jag kan stå ut med det.

Legoklossar modell mindre är inte sköna att trampa på utan skor, det kan nästan alla föräldrar intyga.  Det är ett ämne för en avhandling hur många fula ord barn lärt sig av sina föräldrar när dessa trampat på en legobit. Men eftersom det är ett övergående stadium i föräldralivet är det egentligen inget tyngre skäl för att ha skor.

Men här hemma, med risk endast för lite knäckesmulor, är det barfota som gäller. Jag vet inte om det är för att jag kan se över till Köpenhamn härifrån eller en kvarvarande protest från den danska tiden.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Empati, familjefest, föräldraskap, Hälso och sjukvård, Köpenhamn, Näset, Traditioner, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ta av dig skorna – eller inte.

  1. Chorizo skriver:

    Jag fick en spik i foten en gång i tiden. Läkaren tittade på foten och höll därefter ett 10 minuters föredrag om hälsokost och nyttiga kostvanor. Därefter tog hon hand om foten. Jag gick haltande därifrån med ett bunke hälsokostbrochyrer i handen. Vad spik i foten och hälsokost har att göra med varandra har jag fortfarande svårt att förstå.

    Vi tillhör tydligen två olika skolor angående skorna på/av inomhus.

  2. Monica Lindhe skriver:

    Vi får väl hoppas att det inte berodde på läkaren tyckte att spik i foten var ditt minsta problem, utan på att hon hade provision på hälskosten! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s