Jag har fått ett erbjudande jag aldrig fått förut. En ny punkt att sätta på mitt CV. Jag har blivit tillfrågad om jag vill gå modell på en mindre modevisning.

Jag!? Som redan 1966 insåg att mina talanger låg på ett annat plan, när någon tyckte att jag påminde om Madam Flod i Hemsöborna. Den visades på Svt då, på den enda svenska kanalen om någon undrar.
Ett surt äpple att bita  för en 12-åring med Barbie-ideal. Jag gick i alla fall inte med i någon Barbie-klubb som jag behöver skämmas för nu. Man får vara tacksam för det lilla.

Om jag någonsin skulle kliva upp på en scen skulle  det vara som karaktärsskådespelare, alltså inte för mitt föga fagra yttre. Kameran har nämligen aldrig älskat mig som den gör med vissa andra. Kameran kan utan minsta empati utrusta mig med både dubbelhaka, spetsnäsa, flaxöron och överbett, för att inte tala om konstiga förvrängningar längre ner på kroppen. Något jag aldrig ser när jag i svag belysning håller andan framför spegeln. Utan glasögon så klart.

Om jag trots allt lyckas förlika mig med en bild av mig själv sliter jag på den i det längsta, och tänjer ut begreppet ‘nytaget’ en sådär tjugo år när det gäller körkortsfoto. Passfoto måste man numera ta direkt på plats. Det har däremot  fördelen att eventuella dubbelhakor elimineras med automatik eftersom man ska placera hakan på en liten ställning.

Det närmsta jag kommit någon skådespelarkarriär var som statist i Bo Widerbergs  Lust och fägring stor. Tillsammans med ett hundratal andra genomled jag en hel dag i Johanneskyrkan i Malmö. Varmt och med hårda träbänkar. Det var verkligen att uppoffra sig för Konsten.

Jag blev bortklippt och skymtar inte ens förbi. Trots att jag kämpade för att ge min roll karaktär. Trist.

Däremot fick jag vara med en kort sekvens i rollen som mig själv i Stefan Bergs film Tro, hopp och rånare. Inte på grund av min goda karaktär där heller, utan i egenskap av polismorsa.

Eftersom vare sig Hollywood, inte ens Hallström  – vi hejar faktiskt på varandra när vi möts i Falsterbo – hörde av sig efter detta genombrott har jag lagt alla sådana planer på is. Jag får showa och spela ut för mina stackars elever i stället, så de håller sig vakna. Det är fullt tillräckligt.

Så kommer då detta.  Någon designer ska ha en modevisning och sälja kläder här i Påfågelshuset, och kvinnan som håller i det frågade om jag ville vara modell. (Jag känner till flera av mina läsares humor och vet redan era kommentarer. Kul, hör ni, men det finns fler än jag som går utan rullator här!)

Först svarade jag nej, och åberopade allt här ovan. Hon envisades, och jag började fundera att, tja, varför inte… bara för att jag aldrig gjort det förr, inte för att jag har några som helst ambitioner att bli en puma på catwalken.
Men man kan ju inte dö nyfiken.

Tilläggas ska kanske att det var på en fest jag blev tillfrågad, och att jag inte provat paltorna än. De kanske inte ens finns i min storlek.  Då är det bara att göra en pudel istället, men det var kul så länge de varade. Planerna alltså.

Mjauu.