Vi har varit på dop. Tre små bröder och kusiner  som döptes hemma i en av farföräldrarnas trädgård. Vi är  gudföräldrar till de tre mödrarna, och var därför inbjudna.

Mycket folk, uppradade stolar, ett litet altarbord med ljus, blommor och en salladsskål med vatten som vikarierande dopfunt. Solen strålade och det var rejält varmt trots att det står september i almanackan.

Så gott som samtliga damer hade klackaskor, en del riktigt höga, andra – som mina  – lite mer lågmälda.  Å andra sidan var mina vassast rosa, matchande  sjalen.

De flesta av ungdomarna bland gästerna kände jag igen, men inte alla. Det är egentligen inte så konstigt eftersom jag minns de flesta av dem från högstadietiden, och de nu tagit ett stormkliv in i medelåldern, eller vad man nu kallar 30+.  Den ålder där jag själv befunnit mig så länge nu…

Två av de små gossarna fann sig väl tillrätta med att officiellt få de namn de redan kallats i flera månader.  De har alla uppnått den ålder då de istället för att klämmas in i en dopklänning blivit uppklädda i likadana skjortor med flugor under halsen. Den tredje protesterade högljutt från första stund.  Han verkade inte alls nöjd med namnvalet, eller kunde det vara klädseln?

Det är mer eller mindre obligatoriskt med psalmen Tryggare kan ingen vara på dop, och den fryntlige prästen uppmanade alla att sjunga med.

– Ta nu i, oavsett hur dåligt ni själv tycker att ni sjunger!

Vi kom in halv vers in på Trygga rekan när han avbröt församlingen.

– Vi ska nog byta tonart.

Alla hade tagit i och det lät värre uppenbarligen värre än vad prästen kunnat föreställa sig.  De övriga psalmerna uppmanade han inte någon att ta i.

Ett amerikanskt par, vänner till värdfamiljen, var med. De hade inte haft en aning om att det var dop, utan just popped in. Där fanns redan ett antal engelsmän (bjudna) och  prästen försökte översätta en del av texten till engelska, och två av faddrarna läste engelska texter ur Bibeln.

Efter själva ceremonin tystnade även gosse tre och var fullt tillfreds med att få kasa runt i egen takt och dra upp gräs. Det var alltså inte klädseln han var missnöjd med.
På tal om gräset blev det ordentligt luftat av alla klackar som sjönk ner. Det var kanske det som avlastade tårna så jag kunde behålla mina rosa på hela tiden?

Att ha över femtio personer på sittande lunch, även om vädret var strålande bär respekt med sig. Värdparet  lyckades utmärkt, och både mat och dryck var perfekt.
Till kaffet serverades olika sorters muffins, maffiga bakverk, där varje bricka var utmärkt med vad de innehöll. Jag valde en med vanilj, hallon och vit choklad som var dekorerad i skarpt turkos. Den var så mäktig att det innebar en kraftansträngning att äta upp den. Än värre var det för min bordsgranne. Han hade fått för sig att det var typ sju sorters kakor, och om än inte tagit en av varje, lastat upp ett flertal.

Den amerikanska kvinnan var förtjust över folkmängden, blandningen och ljudnivån.

– Oh Europe is so nice. It’s just like stepping into an Italian movie. Fellini or something.