Det är faktiskt ett fullt sysselsatt liv att inte vara anställd. Jag är för fåfäng att kalla mig pensionär än, och dessutom jobbar jag heltid med min konst. (Ni hör hur krystat ansträngt det låter, detta fåniga försök att ursäkta att jag lätt somnar framför TVn?)

Därför är det lätt att kraschlanda i fåtöljen  och kolla på rörliga bilder. Eller läsa bok på plattan om TVn är för tråkig.

Den senaste veckans kvällar har jag i alla fall tittat på en TV-serie på SVT Play, Miniatyrmakaren, kanske främst för att den är så otroligt vackert filmad. Varje scen är som en renässanstavla.

När det tredje och sista (Så kan den väl inte sluta?) avsnittet var slut kom det upp en länk om Miniatyrhuset på riktigt som jag såg, och bara för att jag var så trött och inte orkade stänga av TVn fortsatte SVT play att rulla, nu med ett konstprogram, Konsthistorier – textil, dels om en ung tjej, Linnea Sjöberg, och dels om en numera avliden kvinna, Hannah Ryggen.

Om jag höll på att slumra till i fåtöljen innan satte jag mig käpprakt upp nu.  Hannah var ju, som jag skrev om i november 2015 när hennes bildvävnader visades på Moderna Museet i Malmö, min pappas kusin.

Det jag läst och hört om henne, plus naturligtvis hennes konst, har gjort väldigt starkt intryck på mig. Hon lär ha haft ett jäkla humör och ofta stuckit ut hakan, plus en enorm drivkraft att skapa,  den avlägsna släktingen som jag aldrig hade förmånen att få träffa.
Hon plockade växter som hon färgade sina garner med och vävde in sitt brinnande engagemang mot både fascismen och högerextremism i Europa i sina stora verk.

Efter det oväntade släktmötet i TV-stolen var jag klarvaken, och önskade att jag fått lära känna denna  starka kvinna.

Se gärna programmet, länk ovan, det ligger kvar på SVT play till den 20/8 2018

På världsutställningen i Paris 1937 visades hennes verk Ethiopia, liksom Picassos Guernica. Det var Hannahs vävnad som blev delvis censurerad. Att spetsa Mussolinis huvud ansågs värre än Guernica.