Allting har ett slut, så även denna långa, fantastiska resa. Sista kvällen meddelade jag grabbarna vi bodde hos att vi nog var tvungna att smaka Charlies blåbärsmuffins till frukost ändå, och han bakade dem så gärna. Att komma ut ur duschen och känna lukten av nybakade blåbärsmuffins är på gränsen till syndigt. Mike flinade lite och undrade om jag var beredd på backsliding from Weight Watchers. Det var jag, utan tvekan, och det är väl en himla tur att det nu är en ocean mellan mig och dessa frestelser.

Vi checkade ut klockan elva på fm och knappade in adressen till Sawgrass Mill, ett jättelikt shopping-mall, på bilens gps. Det fick bra tills strax innan, där hade polisen spärrat av vägen och vinkade alla att göra en u-sväng. Vi fick se lite fler villakvarter i Fort Lauderdale innan vi nådde köpcentrat från andra hållet. En del av det var avspärrad av polis, tungt beväpnad sådan.

Vi visste, och vet fortfarande inte vad anledningen var (obekräftade rykten talade om någon form av attack), men kände oss ändå trygga i förvissningen att USAs president hade oss med i tankarna och bönerna om något skulle hända. Om inte annat hade kanske vår egen folkvalde ledare som var på besök påmint honom. Åtminstone i skarpa ordlag sagt att det inte var okej.

Jag hade förhoppningen att min nya vikt (muffinsen till trots) plus frigjort utrymme i resväskan skulle öppna möjligheter att shoppa loss lite fina märkeskläder från t ex mina favoritdesigners Armani och Valentino på outlet.

Tja, om man inte räknar ett par shorts från Armani X, och några t-shirt och en solklänning från Ralph Lauren gick det inte som jag tänkt. Fina Gatan inom området var fortfarande alldeles för dyr för min plånbok, och dessutom fanns det inget snyggt i min storlek, bara en hög left-overs som man säkert kan hitta bättre på Tradera. Dessutom, när skulle jag haft den där ursnygga svarta Armanidressen jag fantiserat om? På hundpromenaden? När jag jobbar med min konst? Det var nog bäst som skedde, för vad är väl en bal på slottet jämfört med en promenad i blåst och snöslask vid Östersjön?

I övrigt var själva shoppingmallen enormt stor. Alla märken och kedjor från HM till Sachs of Fifth Avenue fanns där, och du milde vad folk handlade. På det billigare Marchals var det rena rama Ullaredsstämningen. Man fyllde kundvagnar med kläder, ibland fick jag känslan att flest plagg i vagnen vinner. Jag lämnade Walk Over.

Ute i gångarna såg man många med stora resväskor på hjul, något som vår värd Mike berättat om. De handlade så mycket att de hade med, alternativt köpte en ny, resväska som man körde runt från butik till butik och fyllde. Ryssarna verkade leda denna kapprustning. Ok, det blev några påsar här med, men ändå vägde vi bara in 35 kg ihop på flygplatsen.

Det är nog bara så att jag lite har tappat intresset för shopping, och börjat inse att jag hellre har få plagg som jag trivs i och använder än bara matar garderoben med spontanköp.

Det gick smidigt att lämna igen bilen och att checka in och plötsligt satt vi på samma servering som vi gjort sex veckor tidigare, men nu i väntan på ett plan hem i stället för ut.
Incheckningen kan väl närmast beskrivas som kaotisk. En spansktalande kvinna i disken ropade ut något på engelska(?) i högtalarna när tiden närmade sig. Det var bara det att inte en kotte oavsett modersmål förstod vad hon sade. Alla tittade på varandra och hälften av oss började fnissa, mer eller mindre diskret. 
Med på planet skulle i alla fall den längsta rad med rullstolsburna passagerare jag sett. Hade de varit lite mer homogent i form hade jag trott det var ett paralympiskt lag. Dessa blev i alla fall inrullade förbi disken först. Sedan lämnades de där, säkert tjugo minuter och inget hände. Ett nytt obegripligt meddelande i högtalarna och folk började trycka på vid ingången. Två lite mognare (inte riktigt fallfrukt, men definitivt kort datum)  damer i flyguniform såg det som sin plikt att rädda situationen och stegade fram och ropade, utan högtalare, men begripligt för det fåtal som hörde det att premiumresenärer kunde gå ombord. Alla tryckte på. Damerna skickade ut en löpare i folkhavet för att förtydliga att det gällde dem som var seatade på rad 1-5. Var den obegripliga tagit vägen vet jag inte. Kanske hon hade låst in sig gråtande på toaletten, eller anmält sig till en fortsättningskurs i engelska. Löparen gick i alla fall runt i passagerarklungan och bad att få titta på boardingkorten, utan att sedan skicka fram premiumpassagerarna. Det slutade med att två personer fick stå och sortera ut alla från rad 6 och bakåt och släppa in de andra. Ungefär då skjutsade man på rullstolarna också. I kön stod flera föräldrar med uttröttade gråtande småbarn, klockan var över elva på kvällen lokal tid, och i mitt tycke borde de haft företräde, premium eller inte.

Till slut kom även vi vanliga dödliga på, vi hade i alla fall extra benutrymme. Efter nattamaten släcktes ljuset och man skulle sova. De som kunde. Själv gav jag upp och började titta på en dålig film med Julia Roberts och slumrade till en liten stund. Sedan vaknade jag till och råkade titta ut. Wow och OJ! Nattflygning över Atlanten i fullmåne är alldeles fantastiskt vackert. En ursäkt att väcka de närmsta för att gräva upp kameran och försöka fotografera. Tyvärr var ju fönstret inte alltför rent, så resultatet blev sådär. Men blundar jag kan jag se det framför mig.  

Pga strulet med boardingen var planet 20 minuter försenat och inför landningen på Gatwick i London fick vi som skulle vidare till Köpenhamn veta att vi skulle gå direkt till gate 1 där de höll planet till oss.
Gå och gå, det var väl närmast galopp, som stoppades effektivt vid säkerhetskontrollen. Transfer från ett internationellt flyg till ett annat utan möjlighet till några inköp eller annat, ändå ska allt scannas, skorna av och det på planet inköpta vattnet i tunnan. Men vi hann och landade på Kastrup i tid och våra väskor var väl sist in och först ut från planet. Tåget kom som det skulle och yngste sonen plockade upp oss på Triangeln för vidare hemkörning. Guld värt! Hunden visade med all tydlig önskvärdhet att hon kände sig kränkt av vår långa frånvaro. Dessutom luktade hon säkert att jag vänslats med franska bulldogar och behandlade mig som luft.

Elva timmars sömn senare och efter rensning av tandpetare och spik från tvättmaskinens inre så kunde den börja jobba och vi åka och fylla på matlagren.

Jag hade ju hoppats på vår när vi kom hem, men när jag gick kvällsrundan med Selma, i samma kängor som jag hade i Costa Ricas regnskog,  tyckte jag det var så skönt att vara hemma. Hemma med den underbara allemansrätten och kunna gå promenader i skogen som var ljus av snön.

Nu är resan i alla fall över, tack alla ni som följt bloggen och kommit med uppmuntrande tillrop!

Så småningom, men troligen inte före påsk,  kommer jag att gå genom allt, lägga in fler bilder och #