Solskensstaten

Vi gjorde ett nytt försök att nå Marco Island, där det enligt reseguiderna fanns både olika vandringsleder, kanotturer samt en spårvagn som körde runt ön. Ön är också den enda av de Ten Thousands Islands som är bebyggd. Det lät lovande! Jag tänkte mig lite som Kangaroo Island i Australien.

Avståndet till Marco Island är 74 km, vilket innebär 1 h och 20 min körning enligt googlemap. Off we went, och köpte med färdiga mackor att stoppa i kylpåsen (smart medtagen hemifrån) för en liten picknick i vildmarken.

När vi körde över bron till Marco Island kom vi in i ett tättbebyggt villasamhälle. Gata upp och gata ner med villor som täckte så gott som hela tomten. Det stod ju att det var bebyggt, men det var inte riktigt så här jag tänkt mig ändå. Vi kom i alla fall fram till parkeringen och betalade våra $8 för att komma in. Väldigt lågt pris för att vara här! Den lilla stigen ledde ner till en sandstrand där det fanns lite glest med solstolar och kupor för skugga utsatta. I vattenbrynet låg några kajaker och kanoter och i ett litet hus fanns någon att fråga.

Kanoterna kunde man hyra och paddla utmed stranden och över den lilla viken. Lät lagom lockande.

Vandringsleden då? Den började just här, och sedan kunde man gå ca 25 meter till sidan, ner till stranden och vada över till andra sidan. Det skulle vara knädjupt, men gick nu till midjan på de som gick där. Och tidvattnet var på väg in, så vi kanske fick vara beredda att simma tillbaka. Ingen god idé med ryggsäckar. Kunde man inte gå då? Jo, men då fick vi gå runt viken sade killen, och pekade bort mot höghusen vid andra ändan av stranden. Jaha. Och vad finns på andra sidan vattnet då? Hur är leden där? Ja, alltså, ni kan bara gå rakt över till stranden på andra sidan, den är nästan finare än den här. Sade han och såg stolt ut.

Vi satte oss på en bänk och åt våra mackor, innan vi gick upp till caféet och tog en kaffe och glass. Och frågade var spårvagnen gick. Vilken spårvagn, sade damen i luckan, och undrade om vi inte hade bil eller om hon skulle ringa en taxi.

Vi förklarade att i reseguiderna stod om en spårvagn som gick runt ön. Hon såg lika du.. undrande ut som hon nog var och frågade i sin tur de andra i caféet. Ingen hade hört talas om en spårvagn.

Vi gav upp och körde tillbaka till Cape Coral. Några fåglar på håll och närmare krabbor blev dagens vilda behållning.

Men på vägen stannade vi i sushibutiken och köpte med oss mat som vi sedan åt på hotellets trädäck på kvällen. Fantastiskt vackert och rofyllt med en och annan hoppande delfin(?) i vattnet nedanför. Sushin var dessutom jättegod och den kaliforniska Pinot Grigion inte dum den heller!

En ny dag, en ny ö. Nu skulle vi köra till Pine Island, strax utanför Cape Coral, en liten nätt körsträcka på bara dryga halvtimmen. Tyvärr visade sig Sallys (för naturligtvis heter Mustangen Sally) GPS-tant från sin sämsta sida och tog oss till Pine Island Rd vid Fort Meyers istället. Mannen påstod det hade med min inmatning av adressen att göra. Hmpff.

Vi hittade ändå på andra försöket och började med att köra upp till norra änden av ön. Där fanns låsta bryggor, och en som man kunde gå ut på för $8 per man, vilket vi inte gjorde, samt skyltar om delfiner och sjökor. Jag spanade febrilt efter en sjökossa men såg bara en massa turister, varav en del i och för sig var ganska kolika.

Eftersom jag känt att jag måste strama upp det där med intag när det inte erbjuds möjligheter att gå av sig kalorierna hade jag fixat lite sundare mackor som vi hade med till lunch och som vi åt på stranden. Allt för min vikt, Mannens sockernivåer och vår gemensamma ekonomis skull. Att fika med var sin sandwich på lokal kostar i snitt $50.

När vi sedan körde tvärs över ön såg vi faktiskt lite obebyggda och vildvuxna områden där det säkert kunde gömma sig ett och annat vilt djur.

På Pine Islands sydspets ligger St James city, ett vackert litet villasamhälle och en restaurang vid småbåtshamnen. Perfekt för en eftermiddagsfika med en kula glass.

Tillbaka i Cape Coral mailade jag Slates, restaurangen med jazzklubb, och bokade bord till kvällen. Tur var det, för det var helt fullsatt och killen som bekräftat min bokning hade glömt skriva in den så jag fick plocka upp mobilen och visa mailet och då möblerade de om.

Vi har lärt oss lite om portionerna och delade en förrätt med spenat och kronärtskocka, och sedan var sin liten jambalaya. Det blev perfekt och vi stoppmätta!

Hotellet är väldigt trevligt, och vi har mikra, kaffekokare, kyl och frys på rummet. Säkringen fungerar bara till en sak i taget, men jag har lärt mig flexa mellan apparaterna.

Tyvärr diskar de inte till oss, och vi har ganska dåligt med utrustning till det. Badrumsvasken är vad som finns om man inte tar med disken in i duschen. Men det fungerar hjälpligt i vasken, med flytande tvål och en av de där små tvättlapparna i frotté som disktrasa. De är väl tänkta att användas till den intimare hygienen, på skånska alltså fjaselasar, eftersom det inte finns någon handdusch. Jag har dock med egna engångstvättlappar så det är ingen risk för förväxling!

På de andra hotellen har vi haft var sin stor säng, här delar vi en queensizebädd. En sådan har bara plats för en drottning, även om kungen tycker han kan bre ut sig hur som helst. I natt vaknade jag av att hela sängen skakade och trodde 1) jordbävning, 2) Mannen hade fått något krampanfall.

Han kliade myggbett. Här finns små räliga gröna moskitos som gillar Mannen. Mig rör de inte, de inser väl att tanten inte är så god. Nu hade Mannen fått någon allergisk reaktion och var lagom svullen på händerna och benen. Salubrin hade han redan testat och nu fick jag gå upp och gräva fram kortisonsalva till honom ur necessären. För att bli svalare satte han på ACn på max. Då hörs den också till max. Dessutom fortsatte han att fnatta sig så att hela sängen skakade. Med en skramlande AC och en hoppande säng kändes det aningen lönlöst att försöka sova, så jag tog min platta och började läsa bok istället. Men se, då kunde inte Mannen sova när min platta lyste. Ibland är livet inte lätt.

Det blev en promenad till närmsta apotek idag och införskaffande av klådstillande salva med antihistamin, plus ett spray mot just de här små gröna monsterna.

Min klockrem har gått sönder och jag frågade om det fanns någon urmakare i närheten. De indiska ägarna kom fram till att det fanns en på the mall längre ner på gatan. Hur långt ner då undrade jag. Cirka tjugofem minuter sade de. Bra promenadavstånd alltså?

De fick ögon som tefat och stirrade på mig. WALK?? No, by car, of course!

De sålde förresten även cigaretter på apoteket.

This is America.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s