Än så länge har det gått sådär med våra amerikanska middagar, en pommes med ketchup, en balja nachos, och så i går och idag.

Mannen hade hittat en restaurang som verkade kanon på TripAdvisor, en halvtimmes promenad från hotellet vilket kändes vara precis vad vi behövde. Nu är det så att alla är inte lika vana kartläsare som jag så först gick vi, under milda protester från mig, åt fel håll innan vi blev överens om riktningen och vände. Vägen dit var knappast gjord för fotgängare. Det är det inte mycket som är alls här om man tänker efter, i detta bilisternas land. Som tur var hade jag tagit med min lilla hundpromenadsficklampa och hade den tänd i handen. Mer än en bilist tvärnitade och undrade vad det var för ekipage.

Så småningom hittade vi i alla fall fram till restaurangen. Vägen dit gick via ganska ödsliga områden och för första gången på hela resan kände jag mig lite otrygg. Då ska det tas med att jag suttit i en kanot och glott en krokodil i vitögat, samt bott mitt i gamla Havanna i kvarter som en del betecknat som mörka.

Det var bara det att det var abonnerat och alltså stängt för andra gäster. Vägg i vägg fanns en jazzklubb och där gick vi in i stället. Ett suveränt bra band lirade, och servitören lovade först att vi kunde få mat. In med var sin Corona och tittade ut en Jambalaya på menyn. Men… köket var gemensamt med den abonnerade restaurangens och de meddelade att de inte fixade att laga mat till klubbens gäster också. När Coronan runnit ner hade det dessutom börjar regna ute och det blev långa steget före till en pizzeria vi passerat på vägen. Fish n chips och ännu en öl. Plus att den rara servitrisen bjöd oss på en kakcanneloni till kaffet innan hon ringde till efter en taxi till oss. Kände mig som en tunna.

Idag planerade vi att köra ner till Everglades och jag klädde mig därefter. På vägen skulle vi på inrådan av Anne, nya väninnan från Canada stanna till i Naples. Och det gjorde vi. Så länge att det inte längre var lönt att köra till Everglades.

Naples är Solsidan. Stora villor med mycket vinklar och torn. Arkitekterna har tagit ut svängarna och tofflat till all funkisstil. Stranden är wannabe-Skanör men med en lång pir man kan promenera ut på. Nu var yttre delen stängd för renovering efter orkanen Irma.

I shorts och funkiströja och rågummisulor var jag definitivt en katt bland hermelinerna på fina gatan, liksom på Trattorian där vi åt lunch. Men de behövde säkert en katt! De ska däremot ha en eloge för att de jobbar men handhygienen!

För att slippa gå skulle vi (dvs Mannen, jag läser kartor och diskuterar med gps-tanten) köra till en restaurang i kväll. Tanken var att köpa med sushi och sätta oss på hotellets trädäck vid floden. Tror någon att vi hittade sushirestaurangen? Vi hamnade istället på Monkey-bar.

När vi beställt in maten, Mannen pasta och jag kyckling med sallad i nanbröd, började musiken. En kille, starkt influerad av Barry White började sjunga till inspelad musik. Han kunde verkligen sjunga och direkt stapplade två äldre damer som tydligen delat på en förpackning hempermanent upp med sina partners och började kasa runt. Av Christinas blogg har jag förstått att det där med protesträning är en tuff utmaning. Det var det här med. För alla inblandade.

Dessa fyra följdes snart av flera, ingen yngre än oss, även om en del hade stramat upp skinnet betydligt. Det blev rockigare musik, och jädrar vad det släpptes loss. En kvinna imponerade stort. Det rörde sig kanske inte som lämlar under lamén, men väl som kackerlackor under crimplenen. Inte ett gram var stilla, och allt var i takt med musiken.

Kvinnorna var i stark dominans på golvet även om flera män gjorde dem sällskap. Alla på Vickan och på Sunds fester (undertecknad inräknad) låg definitivt i lä. Hämningar fanns inte. Två kvinnor, parodier på Patsy och Elina i Helt Hysteriskt, lyfte tillställningen ytterligare.

När Barry White-killen tog paus hoppade en annan man, som kan ha varit statist i Gudfadern, upp och tog mikrofonen. Han fyllde lokalen med Sinatras I did it my way. Med minst ett kilo smör på stämbanden.

Sammanfattningsvis kan man säga att alla fördomar om att Florida är uppsamling för pensionärer som dricker liiite för mycket bekräftades. Men, attans vad kul de har! Hade jag inte blivit en sådan där som knatar runt i djungeln så vete katten…

Förresten, när vi (Mannen) körde tillbaks passerade vi sushirestaurangen. Den låg där lugn och tyst.