Det var tur att motellet vi bodde på i Mount Gambier inte var det första på resan. Då hade alla mina fördomar besannats, för ett sunkigare ställe har vi inte upplevt. Att rummet var litet var väl sin sak, men så jädrans slitet och ofräscht. Nu hade vi bokat och betalt i förväg via bokning.com och orkade bara inte köra längre så vi stannade.

Själva samhället verkade  väldigt trivsamt, och vi tänkte  att vi ska ju bara sova här.

Dörren till rummet hängde  på trekvart och när det tog i att blåsa på natten slamrade den som om åtta poltergeistar ville in. Det slutade med att jag var uppe och travade upp vårt bagage mot den för att den (dörren) skulle hålla sig något mer stilla.

Så fort vi kunde på morgonen körde vi vidare och åt frukost på närmsta bageri.

Nu var målet Barossa Valley, nordost om Adelaide, dit vi kom relativt tidigt. Motellet där var rena lyxen jämfört med föregående natts logi, och vi hann med  en tur till en del olika vingårdar. Här var det Peter  Lehmann som imponerade mest på mig. Och jag har sällan varit gladare att jag inte tagit ut internationellt körkort eller registrerat mig som förare av bilen, så vi slapp alla diskussioner om vem som skulle  spotta och köra. Skapar ju bara otrivsel… 😀

Barossa Valley är till största  delen uppbyggt av tyska nybyggare och de små byarna har bevarat mycket av de små stenhusen med verandor i trä med massor av snickarglädje. Värt ett besök även om man inte gillar vin!

Nästa mål på resan var Kangaroo Island, där jag hoppas kunna fotografera många djur. Vi var lite listiga och räknade ut att det var mer ekonomiskt att sätta bilen på  fastlandet och sedan backpacka några dagar på ön. Vi hittade ett B&B på nätet som sades ligga i Penneshaw där färjan lägger till och de guidade turerna startar. Så perfekt. Det visade sig bara att vårt boende ligger en mil utanför och buss eller taxi existerar inte på ön.  Att gå med ryggsäck och kameraväska på vägar utan gångbana fanns liksom inte på kartan, men tack och lov kunde vår rara värdinna köra in och hämta oss. Och mot ersättning plockar utflyktsföretaget upp och lämnar oss här  i morgon.

Vi bor alltså ute vid något som heter Baudin Beach. Här finns orörd natur – tänk bara en lång strand utan en människa,  kängurur lite varstans,  bl a utanför grannens dörr. Han brukar tydligen ge dem mat.  En mängd färg- och ljusstarka rara fåglar, ganska många hus, varav en stor del är till salu, och ett litet galleri. Men det var stängt idag pga dödsfall.

Middag serverade vårt värdinna oss. Så gott, och tillika med ett utmärkt vin från granngården. 

De är förresten en ung småbarnsfamilj, hon från NZ och han från London, som vill att deras barn ska växa upp på en lugn plats och tog över detta B&B för två år sedan.

Man kan nog säga att de hittat lugnet.  För att inte säga paradiset.