Ibland blir det inte alls som man tänkt sig, utan mycket bättre.

Vårt boende på Kangaroo Island låg som sagt inte i den lilla staden Penneshaw utan en dryg mil utanför.
Till den bokade dagsturen runt ön som utgick från just Penneshaw skulle  vi bli upplockade av en shuttlebuss  kl  7,45 på morogonen, uppe vid stora vägen. Där stod vi på ena sidan och ett gäng skolungdomar i sina uniformer på andra och väntade på var sin buss. Skolbussen kom, och lite senare stannade en mindre buss hos oss, och den kvinnliga chauffören undrade om vi skulle åka med henne. Eftersom det stod Sealink på bussen, och det var de som ordnade rundturen svarade vi  ja, och hoppade in. Chauffören rev sig i håret och sade att vi inte stod på hennes lista, vilket vi kom fram till nog berodde på att det bestämts på eftermiddagen innan.

Vi åkte alltså med in till samhället, och där hade vi drygt 1,5 timme att fördriva innan vår rundtur skulle starta. Vi kunde ju alltid knata upp och ner i några backar, vilket gått allt lättare för varje kuperad ort vi kommit till.
Det blev en fika på krönet och sedan gick vi ner igen och blev där upphittade av kvinnan som kört vår buss. Det var en kvinna med ordningssinne, så hon hade ringt och förmodligen hyvlat till de där som inte anmält att vi skulle med hennes buss, och då fått veta att vi skulle inte med på turen förrän dagen efter. Och den var full denna dag. Men ordningskvinnan hade listat ut att det fanns plats på den andra turen, som egentligen var en tvådagarstur. Så om vi ville kunde vi få åka med där istället. Skillnaden mot vår egentligen bokade tur var att i stället för att se på vackra klippor skulle vi besöka ett  ekalyptusdestilleri.

Vackra klippformationer har mer eller mindre fyllt våra liv den sista månaden, så vi nappade på att åka på halva tvådagarsturen i stället.  Den var kanon!
Förutom ekalyptuskokning vandrade vi bland sjölejon på stranden, såg organiserade rovfåglar som tagits om hand, lyckades på syn på en koala sittande i en grenklyka, förutom de turistanpassade som tagits om hand på i vilddjursparken.  Vi kunde också konstatera att de kängurur vi mött lösa i området kring vårt boende var bra mycket större än de som fanns i parken.

De andra som var med på turen,  bland annat ett ungt par som jag först tyckte talade isländska men som var från Borlänge(!),  skulle lämpas av på olika hotell på ön så vi fick byta buss till en  annan som med lite guidning lyckades släppa av oss vid Baudin Beach.
Riktigt lyckat med andra ord, och mängder av fina foton i kameran.

Vår värdinna hade tidigare frågat om vi ville ha middag när vi kom hem, och det ville vi. Hon serverade oss en suverän risotto med kyckling, garnerad med pesto och parmesan och till det en Sparkling Shiraz.  När jag berömde det hela fick jag veta att hon faktiskt var utbildad kock, och jobbat som det i London. Vilken lyx och lycka att bo på detta ställe!

På morgonen skulle vi med färjan till fastlandet och fick vi lifta med henne in till byn, där hon skulle volontära på Primary School. Jag satt i baksätet med femåringen som ville veta allt om vårt femåriga barnbarn, om hon också gick i skolan, och vad hon lärde sig där.

Vi hann med några backar till, nu med ryggsäckarna  på. Tala om backpackers  –  och en fika i färjeterminalen. Mannen ville ha en croisant som skulle grillas, och eftersom damen i luckan glömde den första som därför förkolnades, fick han en ny.

Det blåste ganska rejält och på disken hade de skyltat fram sjösjukepiller av ingefära, som inte skulle påverka reationsfömågan. Jag köpte och vi tog dem.
När vi gick ombord på båten talade de om att vi skulle sätta oss i aktern, för det skulle bli rejäl sjögång. Jodå. Det blev det. Vi satt ute, jag hållandes mig krampaktigt i bänken, med blicken fixerad på horisonten, och koncentrerade mig på att andas djupa andetag och övertyga mig om att pillerna hjälpte.  Hade jag klarat Roben Island  utanför Cape Town skulle jag klara detta. Bredvid satt en kvinna som laddat upp med kräkpåsar.  En besättningsman kom och talade om att man inte skulle sitta på babords sida för att då kunde man räkna med att bli blöt.  Sista filmen vi sett på TV var Titanic.  Ingen bra film att ha sett nu, påpekade jag.
Mannen, som nog tyckte jag var lite fånig, reste sig och stod och kollade ut över havet. Dvs innan han kom sättandes tillbaka och ryckte till sig en av grannkvinnans påsar. Croissanten.  Var. Totalt. Borkastad.
Själv hade jag tidigare nästan haft tankar på att emigrera till Kangaroo Island, men jag tänkte om under båtturen.

De femton milen upp till Adelaide gick i alla fall smidigt, och bilen lämnades in på uthyrningsfirman, kvarteret bakom hotellet vi bokat. Nu ett större hotell med receptionsdisk med uniformerad personal.

Det är väldigt centralt och ligger i ett gränsland. Går man till höger när man kommer ut är man bara några steg från Fina Gatan, Rundle Mall,  med alla affärer, caféer och musikanter. Fortsätter man längre österut kommer man in på Rundle Street, där det är mest studenter och backpackers,. Just nu pågår dessutom Adelaide Fringe, en festival, med stand up, burlesk-shower, musik, just name it i stan och själva festivalsområdet är där Rundle St slutar.

Går man i stället till vänster på  Hindley från hotellet är närmsta grannen endast för vuxna.  Och kläderna som säljs på det hållet värmer i bästa fall väldigt lokalt. Som livremmar liksom. Underhållningen där kretsar mycket runt en påle i mitten,  och trots att det bara är flickor på bilderna står det rejäla gorillor i dörrhålen. Serveringar ditåt har nästan uteslutande  vattenpipor överst på menyn.

Adeleide är en, vad jag efter kort tid upplever som en ganska greppbar stad. Trevligt är det också med alla skulpturer som pryder gatorna  här. Mina favoriter är klart ett gäng grisar i brons som bökar runt på Rundle Mall.

Spårvagn och bussar är gratis vissa linjer, och vi åkte därutöver tåg på pensionärsbiljett ut till Port Adelaide. Liiite överreklamerat, liksom deras wanna-be-Sydney-operahouse byggnad.  Rart tänkt i alla fall.

Vi gick alltså till höger efter en rekogniseringsrunda och hamnade första kvällen  på en koreansk liten krog där vi till att börja med var de enda icke-asisatiska gästerna.  Vi blev väl mottagna som långnäsor, och som bonus serverade de oss även lite potatis till. Det fick ingen annan, och det stod inte på menyn heller.

En av de finare glassmärkena har ett eget kaffe, och där blev det kaffe och glass. I ett hörn satt ett uppenbarligen väldigt förälskat par killar. Från där vi satt såg jag in under deras bord  jag hur den ene hade partnerns pung i ett stadigt grepp.
Jag var glad att jag bara tagit en kula glass. Två hade gett för starka associationer.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s