Från Orbost körde vi som planerat till orten Anglesea på surfkusten mellan Melbourne och Adelaide. För att slippa leta runt på mer eller mindre suspekta ställen hade vi bokat in oss på ett resort-ställe med SPA och allt.
När vi checkade in bad en skönlockig och ständigt leende gosse i receptionen oss att skriva på ett papper där stod att allt skulle vara diskat och undansatt och papperskorgarna tömda när vi checkade ut, annars skulle det debiteras vårt kreditkort.
Det var ju en ny variant, men ville de det så…
Samhället var huvudsakligen uppbyggt kring vattensporter och det störde inte att det gick runt surfare med våtdräkt nerhasad från överkroppen och brädan under armen på det lilla centrat. Hade the Hof själv kommit traskande hade jag nog bara sagt G’day, how’re you doing, den allmänna hälsningsfrasen överallt, utan att höja ögonbrynen nämnvärt.
En annan sak som fanns överallt var papegojor. Kakaduor flög i mindre flockar mellan balkonger och träd, galahpapegojor fanns i mängder och några andra färggranna arter som jag inte kunde artbestämma. Ingen av dem kunde väl skyllas för skönsång, utan skränade mest och hade de inte varit så många hade jag lagt en filt över dem och sagt att nu är det natt!
I morse vaknade jag av ett ljud som lät som någon misshandlade en blockflöjt, och trodde först det var barnet i lägenheten bredvid. Så var det inte, utan tydligen en helt tondöv papegoja. Mannen trodde att den växt upp på kommunala musikskolan, nybörjarklassen.
Morgonpromenaden blev utmed stranden, där inga surfare var uppe på sina bräder. Ett gäng, ev. en grupp nybörjare, låg och flöt med sina bräder en bit ut i vattnet. Det krävdes teleobjektivet för att konstatera att det inte var sälar.
Dagen ägnades åt kustvägen vidare västerut, mot Adelaide. Vi valde först den vackraste vägen, med otaliga scenic views att stanna och fotografera och beundra, och konstaterade att här mäter sig faktiskt Australien med NZ i skönhet. Snart insåg vi att skulle vi fortsätta hela vägen på slingrande småvägar hade dagen inte räckt för att nå det planerade målet, Mount Gambier.
Alltså sökte vi oss upp mot lite snabbare vägar. När vi tankade stod det två fnittrande tjejer i tjugoårsåldern och fyllde en reservdunk, och när jag frågade om de kört tomt, så jodå. Deras pojkvänner hade tyckt att vadådå, vi har ju kvats tank och bensinen är nog billigare på nästa ställe, vi väntar. Fick lite deja vu där, faktiskt.
Tjejerna hade nu gått närmre en halvtimme till macken för att skaffa bensin och hoppades på lift tillbaka. Särskilt när de skulle lyfta dunken med 20 liter i. Vi skulle på andra hållet, men en aussie erbjöd dem snabbt skjuts.
Vi nådde vårt bokade motell i Mount Gambier, och vi fick , vare sig vi ville det eller inte, en snabb genomgång av värden på vad vi måste se, här på kalkstenskusten dit vi kommit nu. Sjunkhål och vulkansjöar är det som gäller.
Själva orten visade sig vara ovanligt levande. På huvudgatan fanns flera restauranger och vi valde en kinesisk. Väldigt gott och det första stället vi inte sett en kines på hela resan.
MacLindhes Ord 