Denna dag hade Mannen tänkt ut att vi skulle köra till en by som heter Eden. Paradisiskt skulle det vara.
På väg dit stannade vi i en annan ort som heter Bodalla och fikade och åt glass på en ostfabrik. Och ja, vi köpte en vansinnigt god ost till kvällen också.
I lokalen bredvid ostaffären hängde väldigt färgglada blusar och klänningar, och det var faktiskt inte jag som tyckte vi skulle gå och kolla. Medan jag med ett stort, nostalgiskt leende på läpparna stod och kollade alla batikmönstrade kläder, många dessutom med peacemärke på, kom det ut en kvinna som jobbade där. Hon talade om för mig att hon dagen innan sålt en sådan klänning till en 70-åring, som kände sig så bekväm i den. Jag behövde inte tveka pga åldern alltså, tyckte hon. Det handlade mer om övervikt (på bagaget) försökte jag förklara, men tror inte det gick hem. Expeditens kollega, med övervintrad hippie stämplad över hela sig, tyckte absolut jag skulle prova, och de vete katten om inte Mannen också var inne på samma linje, men jag stod emot. Köpstopp till Thailand om det inte är utom-alla-tvivel-once-in-my-life-tillfälle.
I en ort lite längre söderut, i Narooma, fanns en turistbyrå och jag gick in och frågade efter en karta, och kom ut med en gratisvariant över området och en köpekarta över hela Australien. Lokala Marie sade att jag kunde sätt upp den på väggen när jag kom hem och pricka in var jag varit.
Ska fundera på det.
Vi skulle alltså åka kustvägen mot Melbourne, och i min lilla värld tänkte jag ungefär som Höllviken, via Trelleborg och Ystad till Simrishamn.
Tidigare än beräknat nådde vi Eden, och tyckte att då körde vi en stund till. Haha! Det fanns inte fler ställen att stanna på, förrän många långa timmar senare. Då hade vi bl a varit på gränsen till soppatorsk. Mannen konstaterade strax efter Eden att det var dryg kvarts tank kvar, och allt för många mil senare, med bara ångorna kvar rullade vi in i på en mack i nedförsbacke.
En skylt från huvudvägen ner till ett hotell vid stranden lockade. Efter två mil på slingervägar genom skog med kängurur uthoppande på vägen, där ingen bilradio fungerade och till en början nödsamtal på telefonen, sedan inte ens det, kom vi fram till ett ställe som bara hade ett enkelrum kvar. Och inte ville sätta in en extrasäng heller.
Tillbaka igen, och då körde vi till nästa prick på huvudvägen som syntes på kartan, Orbost. Det första motellet som hade lediga rum på bokningssidorna på nätet var igenbommat.
Det andra hade en så smutsig reception och sur sunkig värd att vi åkte vidare.
På huvudgatan låg ett hotell och vi klev in. Runt baren satt ett gäng som såg ut att ha suttit där länge.Ungefär som ZZ Top med groupies. När jag frågade värden om det fanns rum synade han oss och svarade ja.
Vi ville, tack och lov, se det först och det var ingen höjdare. Två sängar i ett litet trångt, ofräscht rum. Med toalett en halvtrappa ner. Duschen frågade vi inte ens efter. Värden sade att sådan lyx som eget badrum fanns inte.
Vid det laget var jag beredd att köpa en pizza och äta med fingrarna och sedan fälla sätet och sova.
Men är det semester så är det, så vi körde bort till byns andra motell. När jag klev ur bilen, så där pigg och nyponfräsch man bara är efter för många timmar i bilen, satt där en gubbe med en tand i munnen som han stolt visade, samtidigt som han flinade fram” Hallu luv!” varvid alla gubbsen på andra sidan också kollade in min uppenbarelse. Det är då man skakar ut håret och ler filmstjärneleendet och svarar ”Hey guys” och går in och bokar rum.
Middag tipsade värden om att vi kunde äta på kommunklubben. Det var en av kommunen driven klubb/matställe som serverade middag mellan 18-20. Lite som äldreboenden där hemma, fast med bra fyllda vinglas.
Förutom vi och fyra andra motellgäster var det alla gubbarna på gården här. Asfaltsläggare och definitivt inga små gossar.
Men maten var god, som vanligt. I morgon ska vi bara köra en liten sträcka, är beslutat.
MacLindhes Ord 