Hej då Sydney

Efter fem nätter  i Sydney var det dags för oss ge oss ut på vägarna igen, med målet Adelaide så småningom.

En ny hyrbil hämtades mitt  i stan samtidigt som himlen fullkomligt öppnade sig. På några minuter var det flera cm vatten på gatorna. Vi hade tur som kom under tak precis innan.

Efter att inte ha hört en biltuta på tre veckor i NZ  var det minst fyra stycken som låg på tutan innan vi kommit tillbaka till vårt hotell för att hämta upp bagaget. Det är inte så mycket Vänligen,…   här som i NZ.

Det är lite konstigt, att bara efter fem bilfria dagar hoppar Mannen åter igen in på vänster sida i framsätet på bilen och tittar sig om efter ratten, medan jag lika självklart hoppar in på höger sida och undrar vad jag ska göra nu.

Vi kom i alla fall ut från denna jättestad med bara några ilska tutningar ringande i öronen. Den nya hyrbilen har inget navigationssystem, men som alla vet är jag en fena till co-driver med en vanlig papperskarta till hands. Det kunde  inte biluthyrningen kunde bistå med, så  fick det bli med hjälp av Mannens Google-maps i mobilen, vilket gick ganska bra tills vi kom utanför stan, då försvann allt vad nät heter.
Macken(?) vi stannade på hade heller ingen riktig karta, men goda pajer och  en gratistidning med en turistkarta över området.  Den fick duga i brist på annat.

Inbokat för natten  var en Irish pub i Hunter Valley. Lät så lagom knäppt med en pub mitt i vindistriktet och dessutom med bra pris att vi inte kunde motstå. Vi såg framför oss en ganska mörk lokal med reklam för irländsk beer och med några få små rum en trappa upp. Vi kunde inte ha mer fel. Det var ett stort motell med egen bottleshop och vinprovning och stora ljusa rum med vinfält utanför. Dessutom hade det siktats  kängurur som betat utanför receptionen. Min kamera var alltså ständigt laddad,men där blev det bara en långörad hoppande wannabe-kangaroo,  en hare, som fastnade.

Vi (dvs jag, för Mannen har kört) provade en massa överaskande goda viner som inte finns i Sverige. Dels från en vingård som heter  Tempus Two, med en Pinot Gris made not here, but in Heaven,  samt en Merlot, dessutom  Audrey Wilkinson med två mousserande höjdare; en Chardonnay och en Syrah(!).  Även deras Merlot Cabernet var en mycket angenäm bekantskap.

Middagen blev alltså en pubmiddag. Fyra unga tjejer i servicen hänvisade oss ett bord och lade matsedlar där. That’s it. När vi en stund senare  kallade på dem fick vi veta att drickan beställde, betalade och hämtade vi själv vid en disk. Sagt och gjort. Sedan  satt vi där och väntade på att få beställa mat, och hann nästan på att dricka ur. När vi slutligen fick en av servitrisernas uppmärksamhet berättade hon att vi själv skulle gå och beställa och betala vid en annan disk. Jaha. De fyra töserna såg på.  Och påpekade när jag var på väg tillbaka till bordet att jag skulle hämta bestick och servetter vid en tredje disk. Men de bar faktiskt ut maten när den var klar, och vi slapp diska själv.

Vi har som sagt siktet inställt på Adelaide, och jag vill inte berätta om Mannens uppsyn när han kom på att vi kört norrut till Hunter Valley. Eller när jag sade att det var jag medveten om, men trodde han villle testa vinerna härifrån.  Måste lära mig knipa käft och bara se förstående/medlidande/ oroad ut ibland.

När yngste sonen var ute och backpackade kollade jag efter livstecken på nätet var tionde minut, och är fullt övertygad om att vår avkomma gör detsamma med oss. Som den omtänksamma moder jag är ville jag därför uppdatera Facebookflödet och betalade för den utlovat snabba Internetuppkopplingen puben erbjuder. Inte 17 kom jag ut, och efter tillräckligt många försök gick jag till receptionen och klagade och sade att betala  för det tänkte jag inte. Då lovade receptionisten att supporten skulle ringa upp mig på rummet, och det gjorde de.
En snabbtalande och snabbskrivande ung man försökte på alla pedagogiska vis få tant från Sverige att förstå. Och hon förstod, men det hjälpte inte ett dugg. Då kom internetpatentarnas patentare – starta om telefonen. Det gick inte då heller, varvid Mannens mobil testades och inte heller den hittade nät. Då gav grabben upp och lovade att återkomma.

Väntade förgäves , men  två timmar senare hade jag faktiskt två gånger en minuts uppkoppling, så livstecken hann  gå genom.  Och om supporten  ringt och väckt mig lovar jag han fått större problem än en löjlig uppkoppling.

Supporten ringde inte och vi sov som klubbade. Förvånansvärt är att av alla hotellsängar vi snarkat i är det bara den i Auckland som var dålig, smal och mjuk, alla andra har varit bra-

Efter en snabb budgetfrukost på rummet gav vi oss av, med síkte söderut. Den här gången valde vi motorvägen och passerade Sydney relativt snabbt. Mannen körde och jag höll i handtaget, kollade vägskyltar och läste guideboken. En kvinnas fulla simultanförmåga.

Resultatet, efter en fikapaus i Wollongong (älskar namnen här med), blev att vi siktade in oss på Jervis, av lokalbefolkningen uttalar så det rimmar på nervous.

Det visade sig vara en fullträff, med nationalpark med otroliga stränder, vildmark där vi under en kortare vandring träffade hur många kängurur som helst,  och tillika hittade vi bra boende på ett motell i samhället Huskisson.

Vi bor mitt mellan några väl tauerade  killar med likadana västar med märken på. De måste var kompisar!  Mannen verkar lite nervös att jag  ska börja fråga om deras stooora mopeder.

Till det finns flera vad det verkar trevliga restuaranger där vi fastnade för en med tre rätters menypris,  plus BYO wine.
Köttbiten vi fick in som varmrätt var helt rå och låg på en glödhet stenskiva. Varje gäst fick vända och dela själv för att få köttet (det fanns andra alternativ, men jag hade bestämt att en gång på resan skulle jag ha en burdust stor köttbit)  så genomstekt man  ville ha den.

Blev så mätt att jag inte orkade med efterrätten ens, cheesecake med skogsbär.  En ren sensation att jag orkar skriva faktiskt.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s