Utflyktsdag, vilket innebar att vi på morgonen satte oss på tåget upp till Katoomba i Blue Mountains, åkandes på våra Opal-cards. Blue Mountains kallas så för att de har ett blått skimmer runt sig. Det är ångor från ekalyptusträden som fångar det blå ljuset. Samma ångor som exploderar vid de stora bushbränderna som vi tack och lov varit förskonade från.
Dryga två timmar senare hade vi löst biljeetter (med pansjissrabatt så klart) till rundtursbuss där man kunde hoppa av och på på närmre 30 olika hållpatser.
Det gjorde vi nu inte, utan valde ett antal som vi tyckte verkade sevärda och med lagom vandringsturer till.
Det första stoppet var på en utsiktspunkt, där det roligaste var två kookaburras som satt i träden och glodde tillbaka på turisterna.
Nästa stopp vi stannade på var Three Sisters, en mäktig klippformation som enligt sägnen är tre döttrar till en magisk man. För att förhindra att ett monster tog hans dötrar förvandlade dem till sten, men sedan han lyckade slarva bort sin trollstav och töserna fick förbli i sten. Ibland kunde man se/höra trollgubben leta efter trollstaven fortfarande. Allt detta berättade busschauffören med stor inlevelse och mycket ljudeffekter.
Vi gick också ner till själva klippformationerna, eller Mannen gick ända ner, jag stannade innan de sista 100 branta trappstegen ner och hade i stället ett trevligt samtal med en engelsk dam, vars man också skulle bevisa att han klarade allt.
Lite lunch i Leura, och sedan en ny promenad ner till fallen där. Det stod att de var som mäktigast efter krafiga regn. Nu hade det nog varit torrt länge.
Om man söker stora naturupplevelser ska man kanske inte som vi börja med Nya Zealand, för då blir man lätt bortskämd och tycker lätt att allt efter det känns lite ”Jaha, det var ju fint”.
MacLindhes Ord 