En resa kan vara av olika slag och börja på olika sätt. Den här resan började på en annan resa, den Mannen och jag gjorde till Fjällen i somras. Mannen hade ju den otroligt dåliga smaken att drulla av sin cykel och bryta armen i axelleden två veckor innan vi skulle åka, och jag var våldsamt orolig att hela resan skulle gå i stöpet. Nu gjorde den inte det, utan han skuttade fram i fjällvärlden som en glad enarmad bandit även om han behövde hjälp med allt annat.

Det var jag som var problemet. Jag pallade inte att gå uppför, jag fick inte luft, och tyckte det var otroligt förnedrande, även om resan i sig var en alldeles underbar upplevelse. Men… det hade den positiva effekten att jag tog tag i mitt liv och min hälsa.

Vi hade ju dessutom börjat planera lite smått för en ny långresa och det kändes väldigt motiverat att minska  den personliga ”packningen”. Först och främst bestämde jag mig för att få utrett hur det var med mina luftvägar. Förra året, på den årliga besiktningen, tyckte läkaren att det pep i mina luftrör och nu konstaterades det att jag har någon sorts astma, och jag fick tydliga instruktioner om hur jag skulle medicinera. Resultatet kom  säkrare än ett brev på posten, och på några veckor kunde jag knata uppför både det ena och det andra utan att flåsa. Det var alltså inte bara dålig kondition.

Nästa sak att ta tag i var vikten. På en filmsnutt någon tagit på en konstutställning syntes en främmande kvinna i min egendesignade tröja. En ENORM kvinna. Vem f*n var kolossen som i ett obevakat ögonblick lånat min tröja???
Efter att ha kämpat och svultit ner mig fyra stackars kilo på flera månader nappade jag på ett erbjudande från Viktväktarna, all-in med möte varje vecka. Då måste jag liksom anstränga mig och inte vänta med invägningen tills jag ätit rätt eller magen skött sig.

Första invägningen, som var skämmigt hög, var den 22 september. Då var mitt mål att ha tappat 15 kg där tills nu. Åtminstone tio…  Utan att göra allt för mycket reklam för VV kan jag bara konstatera att det har fungerat alldeles utmärkt för mig.  Jag har kunnat äta och dricka allt, bara under kontrollerade former. Slut på självbedrägeriet med andra ord.

Det blev totalt 14,6  kilo ner på invägningen i tisdags och fyra hg till sedan dess. De 15 kg plus de fyra jag plågat av mig innan har resulterat i att jag inte längre är fet. Bara lite knubbig! Men även den knubbigheten ska försvinna under sommaren. Jag har insett att med en god portion envishet (inga points i det), långa hundpromenader och med hjälp av Viktväktarna kan jag.

Mannen skakade på huvudet och kved lite om bortkastade pengar i början.  Det slutade han med ungefär samtidigt som omgivningen började notera förändringen,  efter tappade sju kilo.  Någon lite tveksamt för man ska ju aldrig kommentera en kvinnas vikt. Jo då, i det här fallet tar jag gärna emot stående ovationer och blir våldsamt glad.

Att tappa 19 kg påverkar garderoben. En stor påse kläder har skickats vidare, antingen till försäljning eller välgörande ändamål. Andra kläder sitter helt plötsligt mycket snyggare när de inte är fyllda till bristningsgränsen. Och ytterligare andra ramlar av mig om jag inte använder skärp. Jeansen t ex.  Att först köpa två par nya märkesjeans och sedan gå ner i vikt är helt fel turordning på det hela. Eftersom jag lovat mig själv att inte förnya garderoben förrän allt som ska bort är borta köps det inget nytt. Nåja, några nya T-shirt slank i ärlighetens namn med på halva-reapriset. Märken där jag innan hade XXL, men nu utan problem kan ha L. Det. Känns. Gott. Även  jag alltså måste  skärpa till mig  i anständighetens namn.

Om några dagar bär det av på nästa långresa, sex veckors spännande upplevelser i Costa Rica, Kuba och Florida med en hel del planerade vandringar med kamerorna.

Egentligen borde jag få ta med dubbla resväskor. Vikten hade ju ändå motsvarat vad hela ekipaget vägde för ett år sedan.