Andra dagen skulle vi träffas i receptionen kl 9 efter avklarad frukost för att göra upp planerna för dagens vandring meddelade vår fantastiskt trevliga reseledare Ulrika på sms. Det var hon som hade arrangerat hela resan i Svenska Turistföreningens regi.
Eftersom kvällen innan blivit mycket tuffare än planerat kom det upp lite andra alternativ än det ursprungliga.
Det som beslöts var i alla fall att vi fem i vår grupp, plus de två unga tjejerna som också varit med kvällen innan, tillsammans med två guider skulle bege oss till Kärkevagge och Trollsjön , en tur som beräknades ta 7,5 timme.
Att det kom med en extraguide berodde nog till stor del på oss, Den Enarmade och hans höjdrädda och klumpiga hustru. Om vi behövde bryta igen skulle någon kunna följa med oss tillbaka. Vi var osäkra på om gårdagens guide hade haft någon koll på att vi verkligen hittade tillbaka, vilket vi gjorde. I efterhand har vi dock fått veta att hon hade kontakt med fjällstationen så vi var pejlade.
Först skulle vi prova ut kängor och snöskor i hotellets shop. Milda tider, snöskor??? Hur skulle detta gå? Men efter mitt nya motto, att det har jag aldrig gjort förr, det måste jag prova, var det bara att få prova ut ett par av varje.
Hur ska det här gå??
Efter en dryg mil i bil stannade vi på en p-plats utmed E10 och började vandringen. Snöskorna skulle vara på från början. Behövde hjälp redan där och då, men både Erik och Amanda, som guiderna hette var väldigt förstående och pedagogiska.
Erik var en son av de norrländska vidderna, medan Amanda var en pigg göteborgska som gjorde sin första säsong i Abisko.
Det gick uppåt från början, med stenar, lössnö och på bräder över porlande vatten. Det rann ungefär lika friskt som min svett och min näsa och jag kände redan nu hur jag sackade gruppen. Min enarmade Man skuttade på med snöskor och en stav. Han som varit eländigare än eländig på fredagkvällen, och inte ens trodde sig klara av flygresan. Det är inte klokt vad fjälluft och söta guider kan göra med en frakturerad man i övre medelåldern.
När vi kom upp och korsade den alltid närvarande Malmbanan och bara hade gjort en femtedel av turen var jag klar över mitt beslut. Det där med snöskor och klättra uppåt var inget för mig. Nu hade jag provat, och det där att inte kunna erkänna att jag inte klarar något, det har jag växt ifrån. Eller som en klok väninna uttryckte det, man ska ta utmaningar men känna sin begränsing.
Amanda erbjöd sig att gå tillbaka med mig och köra mig hem, men jag hade redan min plan klar. Jag ville stanna vid den gamla stationsbyggnaden och ha lite fotosafari där. Hade redan scannat av mycket intressant jag ville plåta där, utan att någon stressade mig. Alldeles ensam? Absolut! Så vi lastade över Mannens matsäck från min till Amandas ryggsäck, och övriga gruppen fortsatte.
Ungdomliga
Fågeln undrar som jag vad som är fågelvägen.
Barmark
Utedass
Nu fick jag oväntat trevligt sällskap en stund ändå, av ett par från Kiruna som skulle ta tåget hem efter att varit i sin stuga som de haft i 56 år. De var där tre dagar i veckan och resten av tiden i stan.
Deras hus i Kiruna behövde inte flyttas utan fick ligga kvar. Däremot skulle alla de fina husen som var värda att bevara flyttas skulle till deras område. Men de skulle inte få se det färdigt sa det.
-Varför? undrade jag.
Jo, de var ju så gamla, svarade de.
???
Han var 91 och hon 89 fick jag veta. Fjälluften är bevisligen nyttig och åldersbedömning är svårt, inte bara på ensamkommande.
Så småningom kom Amanda tillbaka med Mannen och då hade jag traskat runt och fotograferat dass, fåglar, fönster och så klart naturen. Vägen ner till bilen var oväntat lätt utan snöskor. Amanda var en levande uppslagsbok om allt, både naturen och historia, trots att hon bara varit där en säsong och dessutom från Göteborg. Eller så hade hon lärt sig tricket, sätt fjäll- före allt i naturen så fixar det sig.
Tillbaka på hotellet fick vi tid till en liten stunds slappande innan de andra kom tillbaka. Efter kvällens trerätters middag (bara maten där var värd resan) blev det en promenad och mer fotograferande ner utmed Torneträsk. Jag hade min egen teori klar. Promenader kan man gå med vanliga rejäla skor, medan en vandring kräver annan utrustning. Det var så vackert, helt i klass med Nya Zealand. Och nu sken dessutom solen.
Torne träsk
Abiskojåkka
När vi kommit tillbaka och lagt oss vid 11 upptäckte jag att solen lyste in genom fönstret. Midnattssolen, jag fick uppleva den på riktigt och somnade med ett leende en dryg timme senare.
MacLindhes Ord 
Pingback: Fett avslöjande om nödvändigheten att skärpa mig | MacLindhes Ord