Lördagmorgon ringde väckarklockan på mobilen klockan 04.00. Det var så chockartat tidigt att man (och kvinna) inte ens protesterade, utan bara kravlade sig ur sängen. Det var ju något spännande som väntade och klockan halv sex satt vi i bilen på väg mot Sturup.
Allt flöt på, trafiken (alltså vi och tidningsbuden), parkering, incheckning, start och senare landning på Arlanda. Där mötte vi vårt resesällskap, mor och 16-årig son från Nacka och Svenska Turistföreningens representant, och flög vidare till Kiruna. Paret från Nacka var definitivt mer friluftsmänniskor än vi. Sonen hade bestigit Kebnekajse några gånger, och hade planer på att bli klätterinstruktör.
I Kiruna väntade en taxibuss på oss och vi fick veta vår slutdestination, Abisko. Tjoho! På vägen genom Kiruna, där hela stan ska flyttas för att inte ramla mer i gruvhålet, blev vi förevisade hur de fina gamla husen flyttas som de är till nya marker. Och vi som klagar på vägarbete på E6:an.
Login blev STFs hotell, där vi blev välkomnade när vi klev ur taxin och fick en del information om stället.
Vi fick ett bra dubbelrum med sköna sängar och egen toalett med dusch. Dessutom handikappanpassad, vilket jag inte vet om det var en slump, eller om ryktet om Mannens axel spridit sig norrut. Utsikten var i alla fall magnifik. Alla som trott/hoppats att vi skulle ligga i tält eller bivack hade alltså fel!! STF kan erbjuda mer än så.
Lunchen var i hotellets restaurang och sedan fick vi några timmar att ta igen oss, med varning om att kvällen skulle bli sen. Att ta igen sig när man kommer på ett nytt spännande ställe är svårt, så för vår del innebar det att vi gick ut och kollade närområdet, bl a samevistet, där man byggt upp olika typer av bostäder och förvaringsställen som används i samekulturen. På vägen tillbaks gick vi bl a genom en jojkande gångtunnel. Tyvärr blev det inget av filmen i tunneln.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Nere vid Torne träsk, Sveriges sjunde största sjö, fanns en vedeldad bastu och där var vi inbokade en timme på seneftermiddagen, och det var uppdukat godsaker till oss. Gissa hur lyxigt det kändes?
Stora fönster från bastun hade utsikt över Torne träsk. Jag vet inte vem som blev mest generad, kvinnan som gick förbi med sin kamera i högsta hugg eller vi. Troligen hon.
Något dopp i den femgradiga sjön blev det inte. Hade man kunnat hoppa i direkt från bastun så kanske, kanske, men nu var man tvungen att gå en liten bit till en flytpotonbrygga med ett snöre att dra sig upp i. Skönt att skylla på. Bada i smältvatten är inte min grej.
Något dopp i den femgradiga sjön blev det inte. Hade man kunnat hoppa i direkt från bastun så kanske, kanske, men nu var man tvungen att gå en liten bit till en flytpotonbrygga med ett snöre att dra sig upp i. Skönt att skylla på. Bada i smältvatten är inte min grej.
Nu blev det en dusch på rummet istället innan middagen på hotellet. Restaurangen där är förresten med i White Guide och hade fantastisk mat.
Vi skulle vara klara kl 21 i receptionen för att gå i samlad trupp till linbanan som skulle ta oss 900 m upp på berget Njulla. Från linbanan var det ca en timmes ”promenad” och ytterligare 200 m stigning till toppen, för att verkligen få bästa upplevelse av midnattssolen.
Eftersom guiden inget sagt om att det behövdes kängor till detta gick både Mannen och jag i våra walkingskor i föreställningen att det var en gångstig upp till toppen.
Vi kunde inte haft mer fel, det var terräng, av det tuffare, brantare och blötare slaget. Lösa stenbitar, vatten, våt och då menar jag våt mark, och snö.
Blöt sådan där vi snabbt trampade genom skaren rätt ner i smältvattnet som rann undertill. Över mina skor, som i och för sig var vattentäta, om det inte sögs upp av strumporna och rann ner den vägen, vill säga. Jag hade fotograferat en snödriva på vägen till bastun helt i onödan. Här fick jag snö så det räckte och blev över.
Det var blött, kallt, tungt och jätteläskigt om man är det minsta höjdrädd. Jag är inte det, utan mer. Dock hade jag behärskat mig i liften, dvs gömt mig bakom min kamera. Det var för länge att hålla andan de tjugo minuter linbaneturen tog.
Förutom den hisnande utsikten var det en fjällripa som fångade min uppmärksamhet.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag frågade guiden hur resten av vägen såg ut och fick veta att vi skulle passera tre snöfält till. Våt till knäna och livrädd att Mannen – eller jag själv – skulle falla och med tanken på att det alltid är värre att gå ner beslöt jag att vända och min enarmade bandit till Man hängde på. Han hade tack och lov blivit utrustad med en stav som hjälp, den andra armen hade han ju i paket.
Detta visade sig vara tur, eftersom dels hade det varit så mulet att man inte sett vare sig solen eller Lapporten och dels hade guiden gått ner på fel sida berget i dimman och vår 16-årige medresenär, hjälteförklarad, hade till slut fått leda gruppen rätt. De fick alltså gå upp ett varv till innan de kommit hem vid 01.30 tiden. Men då sov vi redan så gott i våra sängar.
MacLindhes Ord 