Det är en ny spännande resa på gång, med start på lördag.

Det började med att jag såg ett inlägg från Svenska turistföreningen om en tävling där man skulle motivera varför man ville åka till kusten, skogen eller fjällen. Eftersom vi bor, om inte i skogen, så ändå med en massa träd runt oss, tio minuters promenad från havet knappade jag ner några rader om varför jag ville åka till fjällen, och ta Mannen med mig och skickade med ett fint foto,
Fet chans ju, bara två par kunde vinna fjällresan. Så dröm om min förvåning när det ramlade in ett sms och ett mail att jag hade vunnit.

Det tar alltid en stund att övertyga Mannen, som har ovanan att ifrågasätta mycket av det jag gör och säger. Han fnös först bara. Nytt Nigeriabrev ungefär. Ni vet de där man  får ca tre om dagen att man blivit utvald att få en ny Ajfån, storbilds-TV, arv från en okänd miljardär, etc.
Sedan svängde det, som alltid, och vi hade vunnit.  Det hade vi ju faktiskt, för jag hade nominerat honom i min ansökan.

Det hela är en överraskningsresa, där vi inte vet mycket mer än att vi ska flyga långt norrut, till en stad som snart inte ligger kvar där den är,  och att vi kommer med nattåget till Stockholm nästa tisdag. Vi har också fått en packningslista som ger hintar om att det inte handlar om en spa-resa.  Det blev alltså att plocka fram de varma kläderna som precis stoppats undan.

Det hela höll på att gå helt omstyr, bokstavligt talat, med Mannen som körde omkull med cykeln på väg hem en kväll för dryga två veckor sedan. Hela Höllviken är ett stort vägarbete där man håller på att asfaltera i hål och sprickor efter fiberdragningen. Alltså kanter och lös grus, som gjorda för att missa och köra omkull i när det är mörkt. Det blev ambulans, akutvård, röntgen och fixering av fraktur på överarmen ända uppe vid axeln. Ändå var det en väldig tur i oturen att smällen tog där och inte i skallen, eftersom cykelhjälmen inte satt på. (Det kommer den alltid att göra framöver)

Vårdteamet i hemmet bestod av ett flertal av mina mutipla personligheter; den som klär av och på, den som hjälper till med hygien och annat, den som hjälper i och ur stolar och säng, bygger stolsförhöjande sitsar i frigolit, den som är så hjälpsam och empatisk att karman rinner över. Dessutom försökte mitt sämre jag också dyka upp, den där som var så arg för att han kört omkull och kanske gjort att resan måste ställas in, att tanken fanns att bryta den andra armen också på honom. Men det röstades snabbt ner av de goda personligheterna som tyckte väldigt synd om honom. För han har haft ont, och har fortfarande även om det är mycket bättre nu.

En kvinnlig arbetsterapeut (som korttidsanpassat hemmet) och en lika kvinnlig sjukgymnast som redan satts in efter kontrollröntgen, har nog fått min stjärna att lysa klarare här hemma. För jag vågade inte fråga Mannen lika tufft som de om det var mer än armen han brutit… Antar att de också fött barn.

Svenska turistföreningens representant har så klart informerats och vi har kommit fram till att Mannen i stort sett kan delta i alla planerade aktiviteter. Det ska alltså inte gås på händer eller hjula har jag räknat ut!

Nu är han i alla fall nästan fit for fight, klarar det mesta själv igen och väskorna är packade inför äventyrsresan som börjar i morgon. Och jag behöver inte ens ha vit rock med sjuksköterskebrosch på mig!