Spottstenen

Nu menar jag inte stenen som blir våt när man spottat tillräckligt mycket på den, utan en mindre rackare som jag lärde känna i helgen.

Det hela började i söndags eftermiddag när jag upptäckte att jag ömmade på halsen snett framför höger öra och kände att det fanns en drygt ärtstor kula under huden. Svullen lymfkörtel konstaterade medicinkvinnan i mig och undrade lite varför den svullnat. Mig veterligt hade jag ingen infektion på gång, utan kände mig tvärtom väldigt pigg där i solstolen.

Lite ont gjorde det dock att svälja till middagen och jag lämnade både halva min portion med mandelpanerad kyckling och, inte minst halva glaset vin. Och är det illa…

Måndag morgon var jag rejält svullen på höger sida av halsen och började googla på svullna halskörtlar.  Var de större än 2 cm skulle man kontakta läkare, och min var mycket större än så.

Alla bilar som har ett visst antal år på nacken ska besiktigas en gång om året, och det gäller sedan snart tjugo år tillbaka även mig och min sköldkörtel och den läkartiden var inbokad till tisdag em, alltså dagen efter. Men för säkerhets skull ringde jag vårdcentralen på orten, hamnade som nummer 26 i telefonkön och blev uppringd vid lunch. Sköterskan jag pratade med tyckte jag skulle komma upp så en syrra fick se på mig i alla fall, så det var bara att sätta sig på cykeln.

Sköterskans första fråga var om jag haft påssjuka. Jodå, så såg jag ut, och hade själv googlat och läst att man har livslång immunitet efteråt, och att det tack vara vaccinationsprogrammet är en nästan utrotad sjukdom. Hon tittade i min hals, kände och eftersom de inte hade några läkartider kvar den dagen ville hon jag skulle åka ner till akuten i Trelleborg. Det ville inte jag, förutom att jag inte kunde äta (men tänkte att det var nog bra i något syfte, typ beach 2018) mådde jag bra, ingen feber och så. Dessutom hade jag ju min läkartid på tisdagen. Och ett konst-igt möte på måndagkvällen, där jag faktiskt fick frågan om jag hade påssjuka…

Tisdag hade jag däremot rejält ont, såg ännu värre ut, typ pelikanpåse med slagsida, och hypokondrikern i mig började ge sig till känna.
Läkaren jag skulle träffa var en ny bekantskap, som redan i dörren in till sitt rum talade om att det där var ingen lymfkörtel, det var en spottkörtel. Sedan for han in med en hand i käften på mig och tryckte med den andra utifrån och sade att de säkerligen var en spottsten. Det hade jag aldrig hört talas om, men tydligen är det som gallstenar, de bildas av salter och kristaller. Han skrev ut en akutremiss till öronmottagningen på SUS, sade att jag skulle vara där kvart i fem så kom jag först i kön. Det innebar att jag hann hem och googla lite till, och hittade olika behandlingar, dels antibiotika och citroner, dels kirurgiskt ingrepp. Även om tanken fanns att tjata sig till en liten fettsugning och uppstramning av haklinjen om ändå kniven skulle fram, kändes det inte som ett kul alternativ.

På vägen till SUS stannade jag till i tebutiken i Vellinge, och fick höra av Janette som har butiken att spottsten hade hennes man haft flera gånger och botat med citron, Jaha, inte så sällsynt med andra ord.

Jag kom till SUS tjugo i fem, skrevs in och blev armbandsmärkt tio minuter senare, och gick in och satte mig i gula väntrummet med min medhavda bok och var beredd på en lång kväll.

Fem över sex blev jag inkallad till läkaren, en ung kvinnlig sådan. Hon klämde och kände  runt öron, hals och axlar innan hon koncentrerade sig på svullnaden och varnade mig för att det skulle kännas. Det gjorde det. Så började hon syna inne i munnen på mig och trycka där med innan hon förtjust ropade HA!! Jag tror jag ser den nu! Då hade spottstenen flyttat sig fram och syntes under tungan, förmodligen där körteln har sin mynning. Bedövning och sedan grävde hon ut den med en lång spetsig tång. Den var gulaktig och i storlek med ett större knappnålshuvud. Efter det kramade hon ur min pelikanpåse under en kvart, och det bara forsade ur munnen på mig. Läkaren var mycket belåten med sin specialistkompetens, tänk att en patient kommer in, hon kan åtgärda problemet och skicka ut patienten igen botad och klar. Jag blev imponerad av hennes skicklighet och tänkte högt att hon hade blivit bränd på bål som häxa för ett antal år sedan. Det tog hon som den komplimang det var menat som.

Rena trolleriet, jag  gick därifrån cirka halv sju med bara en liten svullnad kvar, och råd att fortsätta massera och dricka så  mycket surt som möjligt (vintips någon?) utan att vare sig kniv eller antibiotika behövts.

Ett perfekt exempel på fungerande sjukvård, tycker jag!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i drycker, Hälso och sjukvård, Malmö, Samhällstjänster, Uncategorized, Vellinge. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Spottstenen

  1. Sanne skriver:

    Så skönt att du är återställd😊
    Vi ses om en vecka❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s