Måndag morgon, sista dagen i fjällen. Underbart är kort, alldeles för kort kändes det som. Det fanns mycket kvar att upptäcka och göra.
Efter frukosten, där min favorit snabbt hade blivit fjällfil med hjortron, bestämde sig vår lilla grupp för att nu, nu eller aldrig, skulle vi gå åtminstone en bit av Kungsleden. Man kan bara inte bo i Abisko och inte alls ha gått på den.
Utcheckningen var klar till klockan 10.00 och vårt bagage placerades i hotellets bagagerum. Eftersom det i beskrivningen stod att den första sträckningen av Kungsleden var väldigt lätt att gå lämnade vi in våra kängor. Thorvald behöll en stav bara. Nu vet jag inte om det är jag som en slättprodukt, men sådär väldigt lättgådd tyckte jag inte den var. Det kan jag tycka om Södergatan i Malmö på sin höjd.
Här var mer över stock och sten om än inte så mycket höjning. Vårfloden var ju i sitt esse, och i den svaga stigningen rann smältvattnet neråt. Det var utlagt bräder att gå på över de blötaste ställena. Tre bräder i bredd – inga problem, två i bredd – se var du går, en bräda – håll tungan rätt i mun!
Men det innebar inga större svårigheter, jag hade mina egna walkingskor som bara blev lite fuktiga på ett ställe. Alla impregnering hade nog sköljts bort uppe på Njulla första kvällen. Det var alltså inte speciellt ansträngande, utan bara en otroligt fin naturupplevelse.
Stigen fick utmed Abiskojåkka, som hade bra skjuts av allt smältvatten.
Vi gick några km fram till Marmorbrottet, och där satte vi oss på stenarna och hade lite picnic, som vår reseledare Ulrika så förutseende hade packat ned. Det är en sådan där stund som har reserverat ett permanent fack i minnesbanken.
Porten till Kungsleden. Foto Ulrika Nordgren
Torrskodd
Stock och sten
Abiskojåkka
Picnic att minnas
När vi skulle gå tillbaka en annan väg visade det sig att stigen började med att gå genom en vattensamling som vare sig mina eller Mannens skor skulle hålla tätt i, och ingen spång att balansera över på heller. Vi två med lågskor vände alltså tillbaka samma väg. När vi kom till start igen var de andra redan där, den andra vägen hade varit lite genare, och dessutom hade de sett renar och Lapporten utan moln. Hmmpppfffh.
Väl tillbaka åt vi lunch på hotellet och hann sedan slappa en stund i soffan med den underbara vyn över Torne Träsk innan vi gick över till tågstationen.
Från ett fönster
Tåget kom punktligt, vi hade med tanke på Mannens axel bokat en egen sovkupé. Den var av den äldre sorten, med tre slafar över varann på ena sidan och ca en meter att ta ut svängarna på andra. Mannen var given längst ner och jag konstaterade att högst upp var för högt upp så jag beslöt mig för att ta mellanslafen.
Avfärd redan? Foto Ulrika Nordgren
Vi mötte de andra i restaurangvagnen, och vi hann väl inte mer än öppna munnen där förrän någon, på vår värsta dialekt mer eller mindre brölade ut
-”Auuhh, haur de kommid fler skåningar haär?”
Det kunde vi ju inte förneka, även om jag funderade på att bli riktigt spisstrutad.
Den pratglade limhamnaren visade sig var årsbarn med Mannen och de hade bara bott några kvarter från varann. Hans livshistoria i övrigt, som vi och hela vagnen fick höra är en historia i sig.
När vi skulle hämta kaffe frågade den vänlige mannen som serverade om han inte fick bjuda på det. Detta för att han såg STFs märke på vårt ressällskaps tröjor. Statushöjande på sträckan, som varit nedläggningshotad och där STF samlat namn och överlämnat till ministern för att bevara den.
Vask hade vi i vår sovkupé. toalett några meter bort i korridoren. När Mannens sele väl kommit av och på plats igen över pyjamasen, och vi gjort vad man bör före sänggåendet kröp vi till kojs. Inte den bekvämaste säng jag sovit i, men jag somnade i alla fall. För att vakna någon timme senare av att Mannen ropar att han behöver hjälp att komma upp. Det tryckte på. Jag kravlade mig ner för stegen och insåg att det gick inte att vinkla upp honom med min brits nere.
Den fick alltså fällas in, innan gubben kunde fällas ut. Samma sak upprepades ytterligare en gång, och jag förbannade att någon druckit två koppar kaffe. Sedan var det lönlöst att somna om.
Vi hade egentligen biljett till Stockholms C, men såg att tåget skulle stanna på Arlanda och eftersom vi skulle flyga därifrån tyckte vi det var perfekt. Vi sade hej till våra tappra medresenärer och klev av på Arlanda. När vi kom upp för rulltrappan fanns där grindsnurror där man skulle scanna sin biljett för att komma in.
Vi började fibbla med mobilerna för att få fram boardingkorten till flyget när kvinnan bakom disken sade att hon kunde hjälpa oss. Det var inte flygets boardingkort hon ville se, utan våra tågbiljetter. Jag grävde fram dem ur ryggsäcken och visade.
-” De gäller inte här”, sade hon, ”Ni kommer från Norrland”
– ”Ja, med tåget från Norrland ja.”
– ”Er biljett är till Stockholm C. Inte hit.”
-” Men vi hoppade av här eftersom vi ska flyga härifrån.”
-”Då får ni betala 120 kronor var.”
– ???????
– ”Ni får betala stationsavgift. 240 kronor, tack.”
Våra svar och synpunkter på detta kan ni räkna ut själv. Men för att komma in på den jäkla flygplatsen fick vi betala. Vi vet inte om man kunde ha kommit ut någon annan väg och gått runt om, och in gratis, men en koll på SkyCitys hemsida talade om att
Resenärer som stiger av och på tågen vid Arlanda Centralstation betalar en stationsavgift på 120 kronor. Om avgiften inte finns inkluderad i biljettpriset betalar du den vid spärren i SkyCity. Avgiften har ingen koppling till flygplatsen utan handlar om användandet av själva stationen och järnvägen och hur dessa finansierades när de byggdes på 1990-talet.
Man betalar alltså fortfarande för att finansiera något som byggdes förra seklet. Välkommen till – eller från – Stockholm.
Men, men, väl inne hade vi gott om tid på flygplatsen. Till och med lite längre än förväntat, för planet var försenat. De sade att de varit tvungna att ringa in standby-personal till kabinen, men jag såg att det stod en gubbe och skruvade på planet med en IKEA-nyckel. Tur att jag åtminstone inte är flygrädd.
Vi hamnade bakom två kvinnor på väg till en modefotografering. Den lite äldre (skulle tippa 35-40) gick igenom vad den yngre (modellen) skulle ha på sig i de olika tagningarna och det var det ena märket finare än det andra.
Den unga var nästan andäktigt imponerad av den andra och påpekade att hon måste ha levt ett spännande liv, och jo, det medgavs. Men det började bli lite jobbigt att alltid hålla sig på topp. Hon längtade faktiskt lite tills hon blev riktigt gammal och kunde släppa efter på kraven att se så bra ut. Så som en del gamla kvinnor kan göra när de blir 50.
För kännedom slängde jag mig inte över deras säte och brölade, utan gav bara upp mitt tjuvlyssnande, med en suck.
Bilen stod kvar där vi ställt den och lät sig villigt lösas ut. Det är lite fascinerande vilka parkeringsavgifter det är ute på bondvischan när det finns en flygplats i närheten.
Sammanfattningsvis var resan en fantastisk upplevelse. Vi har sett och gjort så mycket vi aldrig gjort förr, fått ta del av naturupplevelser som vi inte trodde fanns i vårt eget land och lärt känna nya trevliga människor. Tack STF, för att vi fick möjligheten att göra detta!
Och, vi har fått mersmak. Vi kommer att återvända till fjällen, förmodligen en höst, den veckan när myggen gått och lagt sig, innan snön kommer.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
MacLindhes Ord 