Årets mest upphaussade högtid  skulle firas hos oss i år. Jag är så lyckligt lottad att jag har en stor familj att fira med. Två av de egna vuxna barnen plus kusinen med respektive och barnbarn. In alles tolv personer skulle vi bli. Minstingen med sambo idkar lantliv på andra sidan planeten för närvarande.

För en gångs skull kände jag mig i fas med tiden och hade allt under kontroll.

Ett körschema för dagen var utskickat och godkänt av alla. Förrätten skulle vara sen lunch, dvs mackor där varje besökande familj skulle ta med och fixa en julig smörgås, följt av Kalle Anka, glögg och tomte, och sedan huvudnumret kalkon.

Vid lunchtid kände jag mig ovanligt självbelåten med den gyllenbrynta kalkonen som skulle vila i svala uterummet några timmar innan den skulle färdigstekas i ugnen. Allt enligt Emmas recept i mattidningen.

Med kalkonen på ugnsfatet svepte jag förbi julgranen (huggen på egna tomten, och uppriktigt sagt är vi nu osäkra på om det verkligen är en gran eller något annat barrigt vi fått in). Vinddraget av denna energiska kvinna fick trädfan att falla, så hälften av kulorna, dvs de i glas, gick i sönder och vattnet från julgransfoten rann ut över julklapparna. 

Panikplacering av pippin i uterummet, och in och rädda vad som räddas kunde. Mannen höll upp granen (?) medan jag skyfflade undan julklapparna och samlade ihop den drypande julgransmattan. Den som jag, inom  parentes, broderade i slutet på 1970-talet och numera är K-märkt som ett minne av den tid då jag som småbarnsförälder med resande man hann med att både brodera och sticka lusekoftor till barnen.
Mattan i torktumlaren, och naturligtvis hade vattnet runnit utanför skyddsplasten under mattan så två rena handdukar fick rycka ut och rädda parketten. Samtidigt kom jag på att kolla julklapparna och fick slita av de blöta pappret från två inslagna böcker innan de blev fuktskadade. Det barriga trädet är växt för  att placeras i en hörna så där hamnade det igen. Vi insåg att välte det när jag svepte förbi hade det inte en chans med fem barn och två hundar i huset. Det förankrades alltså med lina i en väggen. Glasskärvorna sopades och dammsugades upp, golvet moppades och böckerna blev inslagna på nytt.

Den heta ugnsformen med kalkonen hade i all hast placerats på en bordstablett av plast som jag drog och skrapade bort från formen och ersatte med ett underlägg av kork.

Nu var jag definitivt inte i fas med planeringen och tiden längre, utan fick sminka mig samtidigt som jag satt på toa för att bli klar samma sekund som första bilen körde in på tomten.

Vårt hembrygda mulled wine, fritt efter Jamie Oliver, så väl spetsat att det fick späs med juice, gjorde succé och smörgåsarna gled ner hos de vuxna, plus hos ett-och-ett-halvt-åringen, som har matglädjen gemensamt med labradoren.

Kalle Anka-dags. Det var bara det att den inte fanns på SVT play, som är vad vi utnyttjar på Apple-TV. Gråt och tandagnisslan hos mor/farmor. Men barnbarnen blev glada att få se Fåret Shaun istället.

Nästa grej, tomtemasken var puts weg. Både Mannen och jag minns att vi sett den ligga nånstans hela långa året. Men nu låg den inte nånstans. Den låg Ingenstans. De två sexåringarna och de två treåringarna skulle aldrig gå på en tomte utan mask. Knappt ett-och-ett-halvt-åringen heller. Eftersom klapparna redan låg under granen fick vi simulera ett telefonsamtal från Tomten om att chefsrenen Rudolf fått maginfluensa och att den rödklädde undrade om vi kunde dela ut dem själv. Jodå, den ena sexåringen uttryckte att hon kunde läsa på lapparna vem som skulle ha vad. Vilket innebar att hon kände igen sitt eget namn och gallrade hårt. Den ene treåringen var mest bekymrad för chefsrenens mage och ett-och-halvt-åringen gav blanka den i allt vad paket heter och ville höra favoritsagan med siffror istället.

Kalkonen blev i alla fall kanonfin, även om såsen reducerats till ett minimum. Den ene sexåringen envisades med att hälla själv, vilket reducerade mängden ännu mer. Å andra sidan ville något barn enbart äta potatis så det jämnade ut sig.
Efter gröten, som inga barn var roade av, blev det prickskytte och jaktsäsong på hundar med sexåringarnas julklappspickadollor tills farmor fick frispel och brölade något om en vapenfri jul.

En familj åkte hem och tog med sig sina två tjejer, tre och ett-och-ett-halvt år. Övriga skulle sova över. Framåt halv elva somnade syskonparet på sex och tre år av pur utmattning, medan sexåring nummer två hängde med tills vi vuxna kroknade vid halv ett.

Pappa och barn sov i nya bäddsoffan i TV-rummet, kusinfamiljen i medhavd uppblåsbar säng i arbetsrummet och julefriden lade sig över huset. Tills på morgonen då barnen i bäddsoffan ansåg sig ha fått sina timmar. De har liksom ingen mjuk startsträcka utan går igång med full fart och ljudvolym.

Vi gjorde ett tappert försök att stänga av ljudet och sova vidare, men den sexåriga djurvännen slängde upp dörren till sovrummet och bjöd in hundarna till morgonruset. De var inte nödbedda, inte den svarte i alla fall. Tanten var lite segare. Eftersom de varken fått mat eller kommit ut och kissat var jag tvungen att kravla mig up och be alla lugna ner sig. Mannen segade sig också upp, drog undan gardinen och utbrast förvånat
”Det är ju alldeles mörkt ute! ”
Jo. Det brukar det vara vid den tidpunkten så här års, innan juldagsmorgonen ens fått för sig att glimma.

Morgonblask i vasken, som det var totalstopp i. Jag försökte dra loss hår och annat från avloppet,  men kunde konstatera att det satt något vitt fast längre ner. Förmodligen något monster från Public Services stämningsfulla julkalender. Ett senare problem.

Brunchen var tänkt att serveras som bruncher brukar, men blev i stället en rejäl första frukost. Treåringen kunde inte vänta utan skulle ha direkt, servad av sin fader.  När han väl fått allt på tallriken bestämde han sig, mycket högljutt för att vara färdig och ville se Fåret Shaun i stället. För att alla andra skulle få lite matro fick han det. Shaun varade lagom tills vi andra ätit klart och börjat duka av. Då kom treåringen och krävde omedelbar påfyllnad av maten.

Denna lilla familj avvek strax därefter för vidare juläventyr. Barnen skulle på bio med sina morföräldrar. Jag hoppas de inte somnade i biostolarna.

Det sista kvarvarande barnet passade på att gosa ordentligt med båda hundarna. Eftersom han fått ge dem treåringens ratade skinka och ägg var de helt i hans makt.

Nu har alla gäster åkt hem, disken är avklarad, kvarglömda persedlar hopsamlade och jag ska strax hämta mod och kraft och lossa vattenlåset och släppa ut monstret där.