Så är vi då äntligen på väg att upptäcka en ny del av världen. Vi började hemifrån med den vanliga buss 181 och mötte två kontrollanter, som sedan följde med på buss 300. De var nog lönsamma för de ”fångade” en snålåkare på varje. Båda var unga vackra flickor som tog sina böter som kvinnor. Dvs med en lätt rodnad på kinderna och klädsamma rynkor mellan de välplockade ögonbrynen.

På Kastrup checkade vi in med automaten och gick till bagagedroppen. Där var det stopp. En ung svensk tjej tittade på våra nyprintade boardingpass och sade att hon skulle ställa några säkerhetsfrågor. De omfattade allt, varför vi skulle resa, hur vi försörjde oss, hur länge vi gjort det, hur vi kommit till Kastrup, varifrån, hur lång tid resan tagit och vad den kostat. När jag undrade vadan alla dessa frågor svarade hon att det var stärkta inresekrav till USA. Trumpen vill ha koll.

Nåja, vi fick passera henne, och hon passerade oss igen och hoppade upp i disken som tog emot bagaget. Nu ville hon se boardingkorten igen och dessutom våra utresebiljetter från USA. Trumpen vill tydligen inte behålla oss där heller. Men vi är ju inte norrmän, Mannens förnamn till trots…

Vid gaten stod samma tjej igen, tillsammans med ett gäng kollegor, och fångade upp dem som bara åkte med handbagage för att ställa samma frågor. När vi sedan skulle gå ombord fick alla, en och en, frågan om man köpt något på flygplatsen, om man tagit med något för någon annans räkning och om man haft sitt handbagage med sig precis hela tiden. Efter att ha hört frågorna ett antal gånger medan vi väntade svarade jag själv när det blev vår tur. Det skulle jag inte gjort! HÄR ÄR DET JAG SOM FRÅGAR OCH DU SVARAR PÅ MINA FRÅGOR! röt den inte lika charmiga som den förra i markpersonalen. Hon borde ha en framtid som militär.

Själva flygningen gick bra, men var lång och seg. Och eftersom det var en dagflygning blev det bara en kort slummer, och hela den senaste Milleniumboken utläst, plus en långfilm.

Vi skulle landa på Fort Lauderdales flygplats kl 18.30 lokal tid, och planerade att äta något där och ta det lugnt innan planet till San José skulle gå kl 23.00. Lugna puckar alltså. Det var bara det att… planet tog mark i tid, men sedan fick vi vänta en dryg halvtimme innan vi fick gå av och bussas in till terminalen. Det var tydligen fullt i passkontrollen. Det var det när vi kom dit också. Först köade vi till maskiner där passen scannades, vi lämnade fingeravtryck och fotograferades, samt svarade på samma frågor som vi redan fyllt i på planet. Sedan tog vi med oss den lilla utskriften med fotot och tågade in i nya labyrintavspärrningar. En timmes kö till för att komma fram, svara på frågor igen, lämna nya fingeravtryck och plåtas en gång till. Med min fåfänga bad jag inte ens att de skulle ta om bilden. Full galopp till bagageutlämningen, och där var det stopp igen. Trots all väntan i passkontrollen hade inte väskorna kommit, och vi fick vänta ytterligare 40 minuter. Nu började jag bli smått stressad att vi skulle missa anslutningen till Costa Rica. Dessutom, när vi äntligen fått våra väskor blev vi stoppade en gång till för att visa upp papperslappen med våra foton, plus ytterligare en gång där de samlade in lapparna. Och överallt satt stora affischer med texten ” You are already in Paradise”. Ville inte tänka på alternativet.

Galopp till Spirits incheckningsdisk, där den glada kvinnan ville åka med Mannen, för han var så organiserad med sin resepärm. (I rest my case, Ingrid… )

Efter en ny säkerhetskontroll kom vi in i avgångshallen, och fick först mail att gaten var ändrad, sedan ett att planet är en timme försenat. Så här sitter vi med var sin kopp kaffe och en wrap.

Med tanke på sex timmars tidsskillnad är det sensation att vi är vakna, nu när vi ser på nätet att folk börjar vakna till en ny dag där hemma. Mest imponerande var ändå alla småbarnen på planet som verkligen var uppe på övertid, och ändå höll sig förvånansvärt lugna.