Vårt hotell första natten var ett flygplatshotell. Det låg inne i stan, precis som flygplatsen. En panikartad sekund trodde jag planet kraschat in ett hus när det studsade i marken.

Efter att ha sovit några timmar på hotellet tänkte vi ta en dusch. Det var en snål dusch, där vattnet bara sipprade ut. Gick precis att blaska av sig i. Men vi fick i alla en kontinental frukost med kaffe och toast innan vi delade bil tillbaka till flygplatsen med ett par från Wisconsin, USA. Fyra vuxna med packning i en trång gammal bil av sedanmodell. Anything goes.

Från flygplatsen blev vinalla fyra körda till hyrbilsfirman, där ingen av oss fick vad vi beställt. Det blir en uppföljning med Expedia som vi hyrt genom och betalt till. Nåja, bilen rullar med en motor i klass med en knallert, så Mannen måste köra lugnt. Inget ont utan det har något gott med sig.

Det var vissa problem att hitta till Tapirus Lodge där vi skulle bo, men efter ett antal vändor fram och tillbaka på route 32 hittade vi fram. Lodgen ligger mitt inne i en nationalpark i regnskogen. Bilar parkeras vid grinden och man körs in i minibuss av personalen.

Vi fick oss tilldelat en egen guide, Carlos, som började med att ut oss på en liten rekogniseringsrunda, sär han pekade ut två eyelash vipers och några rara grodor.

Elen släcks kl 21.00. Det är en ekologiskt självförsörjande anläggning.

Vaknade kl 04, dvs nio hemma och kände mig utsövd. Halv sex ringde väckaren på mobilen och det var dags att göra sig klar för att möta vår guide Carlos kl 6.00 för en tidig morgonpromenad. Naturen här är sanslöst vacker regnskog, dvs det regnar mycket, och jag är glad jag har full utrustning med. Det är bara reflexvästen och bajspåsarna som saknas, annars är jag redo för hundpromenad.

Morgonens promenad bjöd mest på växter, plus en tapirfamilj och en sengångare. Men, jag gick utan att tveka ut på en hängbro över en flod. I och för sig en mindre än i Nya Zeeland, men ändå.

Däremot är jag fortfarande tvärsäker på att inte åka zipline, alltså selas fast och hängas på glid i en lina och fara fram i minst 50 km/h över trädtopparna. Skulle jag ta det klivet kan jag lika gärna bungyjumpa eller hoppa fallskärm. Det finns ju en anledning att de sätter hjälm på de som åker. Det stod en klunga kids i tioårsåldern med hjälm och sele på sig beredda att åka. Barnsligt oförstånd!

Något vi gjorde i eftermiddag var att åka aero tram, hängspårvagn, vi och våra grannar, ett kanadensiskt par i vår ålder med vuxen dotter och svärson. Även de har tilldelats Carlos som guide, vilket vi kommit på innebär att vi har fått en 24/7 PT. När helst vi försöker sätta oss och ta det lugnt skuttar han fram och tycker vi ska gå på en walk och spana efter allt från orkidéer till hummingbirds. Än så länge har vi varit duktiga och knatat med. Stegräknaren undrade om jag försökte slå rekord redan vid fyratiden i em.

Spårvagnsturen över regnskogens trädtoppar i långsam takt var minst sagt fantastisk. Rofyllt, vackert och helt underbart. Jag fylldes av vördnad och ödmjukhet (sluta skratta!) inför naturen och känslan att få uppleva detta.

När vi kommit tillbaka ville Carlos att vi skulle gå en tur till fjärilsdalen och på det att titta på grodor och ormar. Vår kanadensiska granne, som varit här en dag längre än vi, sade att hon väntade sig se hans ansikte i fönstret på morgonen.

Kvällsturen, för naturligtvis föreslogs även en sådan, handlade om att vi skulle ut i mörkret i skogen och spana efter nattaktiva djur. Med Carlos i spetsen och en annan guide på slutet och tillsammans med en grupp på fem spanska kvinnor tågade vi ut i vegetationen på rad med ficklampor för att se så vi inte trampade på någon orm. Vi såg till att börja med bara några spindlar, men hörde gott om grodor. Allt som allt kunde vi pricka av fyra spindlar och tre grodor, samt en massa myror som jobbade nattskift och kom marscherande på rad bärandes på blad.

Upplevelsen av att gå där var större än att se djuren. Den andre guiden bad bl a alla släcka sina ficklampor och stå alldeles tysta. Man kunde bara ana månens sken mellan trädkronorna. Mäktigt! Förra året läste jag boken Sand av Bengt Berggren, som bl a utspelar sig i Costa Ricas regnskogar. Det var inte utan den blev levande nu och jag tror jag ska läsa om den när vi kommer hem.

Nu trodde vi vi skulle få hålla kväll, men icke. Carlos går in för sitt uppdrag. En ny tur för att titta till uppvisningsgrodorna och ormarna i sina glaslådor.

När vi och kanadickerna äntligen sjönk ner i stolarna på vår gemensamma terrass ropar Carlos att han har en överraskning åt oss. Någon muttrade något på engelska om inte en jäkla orkidé till, men vi reste oss artigt för att se vad det var han lyste på med ficklampan på marken strax bredvid trappan till terrassen där vi satt. Om det ändå varit en jäkla orkidé. Nej, det var en jäkla tarantella i storlek med min hand som satt där och hånflinade bredvid sin håla. Tror den hälsade till Pelle.

Så glad att jag tog med mina kängor. Behöver jag tala om att jag kollat att näten för fönsterna är hela och att dörren riktigt stängd? Och låst. I afton ingen dans tack.