I morse sov jag ända till kvart över fem. Börjar tydligen komma i kapp jetlagen. Eller så beror det på att strömmen på anläggningen stängs klockan nio och eftersom deras idé är att komma nära naturen finns ingen TV, radio eller Internet. Inte ens telefonnät så man kan dyrsurfa. Alltså somnar man som ett barn till cikadors och grodors godnattvisor.

Frukost serveras mellan klockan sju och åtta, så dagen börjar tidigt här. Vi tog en liten egen tur runt restaurangen innan vi åt. Där mötte vi mina nya favoriter, familjen Tapir. De är supermysiga, som goa grisar med kort snabel. Carlos påstår de är släkt med hästen, men de ser definitivt inte ut så. Ungen, knappt året, försökte dia mamman, men blev avvisad. Hårt liv att vara grisefantunge!

Dessutom dök det upp ett annat djur som såg ut som en grävling med lång nos. Enligt expertisen var det en caoti.

Till frukosten, som idag var plättar med någon mozzarellaliknande ost, där jag lyckades få lönnsirapen i en liten bringare bredvid, riktigt gott, kom Carlos och ursäktade sig att han var tvungen att ta hand om andra gäster, så vi fick klara oss själv idag. Men vi fick inte gå in på någon av spåren på egen hand, utan hålla oss på de plattlagda gångarna.

Det innebar att vi först placerade oss där kolibrierna brukar synas, och efter en stunds väntan dök det faktiskt upp några stycken. Dock utan kosackdansande hackspett.

Vi gick sedan samma runda som Carlos gått med oss under gårdagens arla morgonstund, för vi var inte mätta på utsikten. Fågelskådningen resulterade i vad jag tror var en skränig trast, några gula vävare(?) och två cirkulerande gamar. Förmodligen med koll på zipline.

Tillika har det inte regnat en droppe idag, så nu är det shorts och T-shirt som gäller.

Det har varit behagligt att traska runt i egen takt med kameran och kolla på det som behagat visa sig. Carlos har vi sett då och då, släpandes på en större grupp kryssningsturister, och våra nya vänner från Kanade har åkt hem.

Överlag tycker jag att det är ett bra ställe. Otroligt vackert och personalen här vet inte hur bra de vill vi ska ha det. Sängarna är sköna, tur är det, för de och nattygsbord är de enda möblerna som finns på rummet, men det finns två rottingfåtöljer och ett bord på vår terrass. Rent och fräscht, kokhett eller iskallt vatten i duschen och spola inte ner för mycket papper på toa, då blir det stopp i rören.

Maten har varit över förväntan. Vi hade köpt till helpension och allt vi serverats har varit bra, och godkänt även om man räknar smartpoints. Det finns också öl och bra chilenskt vin till lägre pris än på lokal hemmavid.

Lite trist är motorbullret från route 32, någon km bort, som om vinden ligger på nästan överröstar fågelbullret.

En nackdel (?) är att man är helt isolerad från omvärlden, men det är tanken med det hela. De erbjuder även tält, och vårt lilla hus var ju som ett tält med riktiga sängar och egen toalett.

Det är nyttigt att inte vara uppkopplad hela tiden, men hönsmamman i mig gillar inte att det inte ens finns telefonnät. Jag vill åtminstone kunna nås via SMS. No news is good news. Men då ska man veta att det går att få news också.

Om någon tycker att det klarade man sig utan förr, innan mobilernas tid så vill jag bara påminna om radions service där man kunde efterlysa ”Sven Svensson från Stockholm, på semester i en grön Saab med vit husvagn ombeds ringa hem”. Hörde inte Sven Svensson det själv hittade alltid någon annan honom på beskrivningen. Man visste ju att det stod A på stockholmsbilars registreringsskyltar. Då kunde Sven köra Saaben till en telefonkiosk och ringa hem. Man reste dessutom nästan bara i hemlandet då. Å andra sidan inbillar jag mig att det nog mest var dåliga nyheter, och det är det skönt att slippa.