I går morse vare det dags att dra vidare. De nya rumsgrannarnas väckare väckte mig med kl 06. En snabb dusch och så packa. Plötsligt kom Mannen in på toa och såg bekymrad ut.

-Mitt plåster har ramlat av.

Med veterligen har han inte skadat sig så jag undrade vilket plåster då.

-Det på tån.

-Vad har du gjort med tån?

-Det vet du väl, tappat mobilen på den så det blev en stor blåsa. Det var du som sade att jag skulle sätta plåster på så det inte blev inflammerat.

-Jamen det var ju i december. Jag menade inte att du behövde ha plåster där resten av livet!

-Ser du inte att där är svart på nageln?

-Jo, men det växer bort, och där är ingen blåsa längre.

-Hmm. Jag sätter på ett nytt plåster för säkerhets skull, för jag vill inte ha någon inflammation.

Tips för ett långt äktenskap är att Ibland bara nicka och le lagom medkännande, och inte säga mer.

Vi checkade ut och lyckades se två tukaner innan vi åkte. På uppfarten var det en mängd guider, varav en ung väldigt söt tjej, som väntade på några busslaster kryssningsgäster. Man kan säga att de var på tå. De manliga guiderna var mycket tydligt förtjusta i den kvinnliga fägringen och skämtade och flirtade vilt med henne. Hon gav dem uppenbarligen svar på tal så det dög, med ett stort asgarv. Jag kunde inte låta bli att tänka på #metoo, om det var aktuellt här, eller nog inte.

Vi kördes upp till grindparkeringen och vår väntande hyrbil.

Vi visste riktningen till nästa mål, La Pavona, där vi skulle ta båten till Rana Roja, hotellet utanför Tortoguero där de kommande nätterna ska tillbringas.

Efter en massa varningar om att Google maps är värre I Costa Rica än på andra ställen investerade vi i att hyra en GPS för $11/dygnet på biluthyrningen. Fullständigt i sjön. Om våra GPS-tanter hemma är förvirrade är den här skogstokig. Regnskogstokig t o m.

I det första större samhället vi passerade, Guapiles, när hon redan försökt skicka oss åt fel håll, stannade vi för att köpa ett kontantkort att kunna surfa med. Jag gick ur och på en go blandning av spanska, italienska, engelska och mest tecken frågade jag en man var man kunde köpa det. Han förstod och pekade på en affär tvärs över gatan. Kanon!

Mannen ville dock göra ett nytt försök med GPS-eländet och satt kvar i bilen. Efter en stund knackade det på bilrutan och utanför stod mannen jag frågat, tillsammans med en tjej från butiken som sålde kort. Han hade hämtat henne så hon kunde sälja och registrera kortet direkt till oss. Jag gillar dessa ticos mer och mer!

Naturligtvis lyckades vi ändå köra fel, och inte förrän jag varit av och testat språkkunskaperna igen och en hjälpsam herre i en kaffebar ritat en karta kom vi rätt. Vägskyltar existerar inte här och täckningen av nät är ganska bristfällig. Sista halvan av vägen var dessutom en enda gropig historia. Lite kul, för min stegräknare registrerade över 5000 steg där den låg i bildörren. Det blir bonuspoäng av det. 😀

Men vi hittade som sagt fram till parkeringen där vi skulle sätta bilen och köpte biljett till båten. Vi hade fått besked att vi måste säga till skepparen att han skulle lägga till vid Rana Roja för det gör de inte normalt.

Någon färja var det inte, utan mer en lång pråm/flodbåt med en motor i aktern. Helt öppen med fastskruvade plaststolar. Det var en underbar tur i strålande sol på ca en timme där vi såg krokodil, leguan, sköldpadda och en massa olika fåglar.

Hotellet lever också upp till förväntningarna och har en pool med saltvatten. I träden runt poolen är det rena rama gängkriget mellan två grupper vithuvade små apor. De tar också alla chanser att knycka vad de kan, både från baren och turisterna.

I gången utanför står en varningsskylt för krokodiler. Såg dock inga när jag simmade runt i poolen. Och vårt lilla hus är uppålat för säkerhets skull. Notera de fantastiska gungstolarna i läder på terrassen!

På eftermiddagen i går tog jag en fruktdrink, typ smoothie, med någon form av mejeriprodukter ifrån poolbaren. Den var god tyckte jag, men inte min mage, som ville bli av med den igen. Och lyckades. Halv fyra i morse, efter ca tjugonde toalettbesöket trodde jag inte det skulle bli någon båttur idag, men det blev det. Tanten är tuffare än vad de flesta tror.

Kvart i sex hämtade en båttaxi oss och två franska killar och körde oss till nationalparken , där båtarna lägger till. Jag var helt övertygad att vi skulle åka en båt, typ den som tog oss till hotellet, men lite mindre. Nix. En liten pigg gubbe mer eller mindre kapade oss och sade att vi skulle åka i hans kanot. KANOT??

Jodå, det var bara att ta sig ombord. Att hoppa eller gå ombord hade varit att ljuga, men ombord kom vi. Gubben, som förresten var infödd i djungeln och gick under smeknamnet Monkey, placerade Mannen och mig i mitten och fransoserna på var sin bänk framför oss. Själv satt han i aktern och paddlade. Min samlade erfarenhet av kanoting är ungefär 25 år gammal, när jag jobbade på högstadiet och skulle följa med på Skåneleden. Där paddlade vi, dvs min kollega Ulla och jag snurrade runt i vassen tills vi fick var sin stark gosse i kanoterna som styrde upp det.

Nu styrde i alla fall Monkey och eftersom fransoserna mycket tydligt var räddare än jag satt de som stenstoder och orsakade inte en krusning. Jag kunde njuta.

Att alldeles tyst och stilla glida fram genom vattnet och med alla sinnen uppleva naturen med alla fåglar och djur var lika mäktigt som luftspårvagnen på andra stället.

Vi såg kajaner, sengångare, apor och en mängd olika rara fåglar i en miljö som ibland kan liknas vid Jurassic Park. Verkligen bara WOW! Vi gled runt i nationalparken nästan tre timmar i solen innan vi lastades av och båttaxin tog oss tillbaka. Ännu ett minne för livet rikare.