Måndag morgon vräkte regnet fullkomligt ner utanför vår lilla veranda till bungalowen, och jag satt i en av de sköna gungstolarna och omväxlande läste och skrev. Det jag läste var en reseguide om Costa Rica av James Kaiser som e-bok. Väldigt bra, med andra upplysningar än de vanliga guiderna.

Jag fick lite hjärtat i halsgropen när jag tittade ner under grannbungalowen, och trodde det var en krokodil, men var tvungen att zooma in i bilden och då tror jag det är en stock och lite lera. Stocken rörde sig åtminstone inte.

I förrgår trodde jag att jag blivit matförgiftad av en smoothie, men eftersom Mannen ockuperat toaletten hela natten börjar jag tro att det var smittsamt. Eller så hade  han också fått i sig något dåligt. Personalen undrade var han var när jag var nere och åt frukost, och lunch. Stort medlidande från dem, och de skickade med mig både Ginger ale och crackers till honom, och hjälpte inte det skulle de koka någon brygd på lime. Tur det inte var kanottur eller något annat bokat i går, för Mannen fortsatte vara indisponibel och kräva omsorg hela dagen.

Frukosten här är ett kapitel för sig. En tallrik med färsk uppskuren frukt sätts fram direkt ihop med kaffe. Jag gick och hämtade ett glas vatten i automaten med dricksvatten, servitören kom med ett glas juice.

-Gracias, I’ll just have water.

-Juice! sa han och och pekade på glaset.

Ungefär som ’nu dricker du juicen’, och undrade vad jag mer ville ha. Scrambled eggs med tomater föreslog jag.

-With rice and beans?

-No thanks, just egg.

-It only comes with rice and beans. You want?

Det var väl bara att ta hela kittet då. Jag fick in en tallrik med min ägg- och tomatröra, plus en hög med ris och bönor, plus stekta bananer, plus rostade brödbitar. Åt bara äggröran och några utplockade bönor, resten fick han tillbaks. Hans uppfattning om mig och mina matvanor var mycket tydlig.

Bungalowsen här är värda en beskrivning. De är som sagt uppbyggda på pålar eftersom det är väldigt sankt och ofta översvämningar. Tortoguero vid Karibiska havet är ett av de regnrikaste områdena i Costa Rica med upp till sex meters nederbörd per år. Lägg till att floden rinner utanför, och där finns bl a krokodiler.

Väggarna är trä, ett lager, upp till ca en meter, på långsidorna , högre på kortsida och toalettsedan är det bara nät. Alltså inget glas. Taket består av korrigerad plåt, ett lager det med. Helt ofodrat. Det fungerar utmärkt i detta klimat, men är lite bullrigt när aporna har fest.

Rummet är möblerat med två rejäla sängar, precis lagom fasta, och badrummet, i och för sig med stå-på-händer-dusch och en skalbagge, en Harlequin beetle, som gömmer sig bakom handfatet och tittar fram lite då och då (har döpt honom till Carlos) fyller sin funktion. Där finns även en liten balkong från badrummet. Den vågar vi inte ha öppen för att inte aporna ska knycka våra toalettsaker.

Och så har vi ju verandan med gungstolarna på framsidan! Sådana vill jag ha hemma. Känns alldeles lagom för min ålder idag att sitta i sådan och gunga och inte fara runt i djungeln.

Före middagen stöttade jag Mannen ner till Monkeybar och fick en ljuvlig Mango Margarita innan maten.

På natten vaknade jag vid tretiden, det regnade igen och genom smattret på taket hörde jag hur någon kräkte. Inte Mannen igen väl? Nej, det var en kvinna, förmodligen i bungalowen bredvid. Jag hörde hur hon stönade. Mannen min sov som en nyrapad baby.

Däremot började min mage pocka på uppmärksamhet igen och det var bara att backa till ruta ett och börja om. Jäkla skit, bokstavligt talat. Snart hörde jag hur även mannen i huset bredvid brölande kastade upp, tills hans fru mycket skarpt röt något och han skärpte sig och spydde som en normal människa.

Man kan lätt beskriva mig som mör i morse, och väl nerkommen till frukostmatsalen för att försöka få i mig en kopp te fick jag galoppera in på toaletten där. Vår rare värd, Jacob, erbjöd sig att fixa den där limebrygden till mig. Det var ungefär samma som den gamla Grenobleblandningen som underbara Syster Britta på BVC i Bjärred rekommenderade på sin tid, bara med lime i stället för apelsin och mer salt. Den lugnade faktiskt ner magen på alla håll och kanter. En stund i alla fall.

Vi skulle ta flodbussen därifrån klockan elva och jag fick med en hundpåse, om jag skulle kräka mer.

Det gjorde jag, strax innan vi lade till. Hade skepparn bara inte stannat för att visa en krokodil vid strandkanten hade jag klarat det. Sedan blev det tjurrusning av mig till toan och stopp på första apotek för inköp av både vätskeersättning och stoppiller. Vi brukar alltid ha det med och aldrig behöva använda, men så klart hade vi glömt nu.

Tjejen på apoteket räknade ut hur många piller vi, för Mannen var rädd för ett andra varv han med, behövde av de olika sorterna, sedan klippte hon ut korrekt antal och gav noggranna instruktioner.

Knacka, knacka, förutom den där bulldozern som backat över mig känns det rätt hyfsat nu.

GPS-tanten tyckte kanske synd om oss, för hon visade oss rätt med en gång till nattens boende, Ara Ambigua i Sarapique. Faktiskt bra i ett land utan gatuadresser!

Jag kom på att hemma i Höllviken är det Viktväktarmöte ikväll. Jag hade fått minst två stjärnor!