Nu är vi hemma sedan snart två måander och eftersom jag hintade om flygresan hem är det en del (ping T.R.) som vill veta mer om den.

Okey, först den sista månaden i Spanien då vi fick tillbaka det fina vädret och verkligen kunde njuta, till och med ligga på stranden. Första helgen i mars var så fin att uteseveringarna i byn var överfulla. Krögaren på Willy nästan hjulade när han konstaterade att han fått ringa in all extrapersonal han kunde och hade omsättning som en högsommardag.

Vi körde också upp med några vänner till Orihuela och gick en väldigt trevlig guidad stadsvandring där, och där var det varmt!

Så kom då hemresan. Jag körde till flygplatsen och Mannen var övertygad om att vi inte skulle hinna i tid. Det gjorde vi med god marginal. Incheckning av hundar var lite annorlunda här än i Köpenhamn. Först skulle vi gå till en lucka där en dam kollade deras papper och sade att de måste ha var sin bur. Det har de, sade vi, men vi har satt ihop dem för att få plats i bilen. Det trodde hon inte på utan vi fick direkt plocka isär och sätta ihop dem var för sig. Då talade hon om att hundarna skulle gå in i dem så att hon såg att de fick plats. Vi öppnade dem och hundarna som är väl mutade med att få godis när de går in i dem skuttade glatt in i var sin. Dock fel, Selma i Siris och vice versa. Tanten i luckan talade om att Selmas bur var för liten. Jag försökte förklara att de gått fel, Mannen fick dem att byta plats och till sist var allt godkänt.
Då skulle vi gå vidare bort till en annan incheckning där en i taget fick gå in med sin hund, som vägdes med och utan bur innan de rullades iväg.

Vi hann med en fika också innan vi ställde oss i kön vid gaten. Vi hade säte A och B och jag chansade och satte mig på C, i hopp om att det inte skulle komma någon till det. Men det gjorde det, en rar dansk som undrade om jag skulle flytta mig eller om han skulle sätta sig i mitt knä. Även om han verkade snäll flyttade jag mig.

Tio minuter innan utsatt starttid var boarding completed och vi lutade oss tillbaka. Mannen mer än jag, för i sätet framför honom hade en jättelik islänning kastat sig ner, med en tyngd som fick hans stolsrygg att luta bakåt i upprätt läge. Efter en kvart utan att något hänt hördes en irriterad kapten i högtalarna som talade om att de snott vår spot-tid, och vi fick vänta. Anledningen var att flygledarna i Frankrike strejkade, och vi var tvungna att flyga väster om, med flygledning från Glasgow. Beräknad väntetid 2,5 timme. Jag tänkte på hundarna och ringde på flygvärdinnan och frågade om någon gav dem vatten, det var ju varmt. Hon sade att hon skulle fråga, jag sade att hon skulle fixa. Tveksamt, eftersom de inte ens serverade vatten till passagerarna. Dåligt Norwegian!
Jätteislänningen framför Mannen fattade inte varför vi inte startade, och jag fick översätta till honom via appar. Dansken sade att det inte var något fel på mig när han flyttade fram en rad till C-sätet bredvid islänningen. Jag skickade en slängkyss till honom som tack, och islänningen undrade ”Why she throw kisses to you?” Jag vet inte om dansken kunde förklara.

Drygt två timmar försenade kunde vi i alla fall lyfta. Vi hade förbeställt och betalat mat, och hörde när andra passagerare klagande undrade var maten blev av, att de hade det körigt i pentryt så vi var lugna och fina. Långt om länge kom en flygvärdinna och frågade om vi beställt och väntade på mat. Jo, det gjorde vi. Hon satte ner två vegatariska lasagne som vi högg in på direkt. Halvvägs genom den dyker en steward upp och frågar om vi var Monica och Thorvald. Första tanken var ju att det var något med hundarna, men nej, han kom med maten vi beställt, nu en låda med både varmrätt och efterrätt.
– Men vi har ju redan fått mat, sade jag och pekade på vår lasagne.
– Den får ni betala för, sade han, det är den här ni beställt och betalt för.
Efter en rätt irriterad diskussion där han undrade vad han skulle göra med vår mat, slänga den, och att vi var tvungna att betala lasagnen, slutade det med att han smällde ner lådorna på våra bord. Tror jag var rätt tydlig med att vi inte tänkte betala för deras misstag (yrkesskada från lärartiden?) för de kom aldrig och ville ha betalt. Och matlådorna klämde vi ner i våra väskor.

På Kastrup hämtade vi ut vovvarna, Siri ylade som en varg hela vägen ut, den hunden har ljudresurser, och ville ut ur buren direkt. Men hon fick sitta kvar tills vi kom ut och hittade en gräsplätt där båda hundarna kissade floder. Svärsonen mötte oss med bil och hade med en petflaska vatten till hundarna och sedan var allt lugnt.

Nästan. För Mannen envisades att han skulle på ett teknologmöte i Malmö, så han lämnades av där, och jag och hundarna hemma. Hann ge dem mat och komma utanför dörren när min mobil ringde och Mannen ville bli hämtad i stan. Suck.
Men det var bara att köra in och hämta honom, och sedan åt vi flygplansmaten.

Det var jätteskönt att komma hem. Även om vi stortrivs i vårt home away from home är det ändå här vårt riktiga hemma är, med större yta och alla grejer. Grejer ja. Våra två yngsta avkommor har ju bott här, först dottern med familj när de väntade på att deras hus blev klart, och sedan minstingen (2,05 m) med sambo och hund för att komma från stan lite. Och alla har tydligen synpunkter på vad som är rätt ställe för sakerna. Det har blivit mycket letande. Innan vi åkte talade jag om för dem att de gärna fick använda vad som fanns i frys och skafferi, och fylla på när det tog slut. De hade uppfattat första delen ialla fall, man får vara glad för att de inte slagit dövörat till helt.

När jag skulle fylla på skafferiet och frysen trodde jag det var ett skämt. Priserna hemma alltså! En del skor sig ordentligt och skyller på kriget i Urkraina, energipriser, m.m.

Det var ju också ett nytt barnbarn på väg, vår yngste och hans sambos förstfödde. Han var beräknad till den 2 april och svärdottern hade fått stränga order att knipa tills vi kom hem den 23 mars. Det gjorde hon, till lördag morgon, (vi kom hem torsdag kväll) sedan ringde de och sade att vattnet gått. Nu har vi ett femte underbart litet barnbarn, en fin liten gosse!

Och så har det varit konstrunda! Det blev rätt tajt med tiden att hinna med att få alla fotona utskrivna och rama dem. Tack och lov levererade både Drewex och Exponera på rekordtid och allt hann bli färdigt innan påsk.

I år ställde jag ut med VSKG på Katrinetorps Landeri i Malmö, och tillsammans med Lena Ansner på Smygehus Havsbad. Jag hade inga större förhoppningar om någon försäljning, med tanke på det allmänna ekonomiska läget, men blev väldigt positivt överraskad, jag sålde superbra!

Trädgården hade längtat efter vår hemkomst, och börjar så sakteliga komma i form igen. Jag hade med fröer på tomater, chili och paprika från Spanien och planterade dem i små krukor, liksom några bönor och andra som var kvar här hemma från i fjol. De ska sättas ut nästa vecka, efter att vi passat äldste sonens grävande hund. Han får lätt in Siri på samma tankar!

Dessutom blommar syrenerna nu! Då vill man var här och ingen annanstans.