I slutet av januari var först Mannen och sedan jag hemma i Sverige en knapp vecka var. Att vi åkte var för sig berodde inte på behov av egentid, utan på att vi har hundarna här och ingen hundvakt.
Hemma hade vi lite jobb, möten och läkarbesök att fixa och framför allt ville vi krama barnbarnen!

De senaste gångerna jag har flugit har jag varje gång blivit kallad till sidan i säkerhetskontrollen på flygplatserna. Ordentlig som jag är har jag sett till att jag inte har några metallföremål på mig, och plockat upp dator, platta och mobil och lagt i en egen plastbalja på bandet. Och naturligtvis inget flytande i bagaget.
Det har inte pipit när jag gått genom bågen, men ändå har jag vinkats till sidan och man har dragit en liten papperstripe över mig och jag har fått peka ut mitt handbagage som öppnats och de har dragit runt en likadan papperstripe där. Sedan har de stoppat in den i någon läsare och sagt att det är ok, så jag får fortsätta.

Andra gången frågade jag om det var droger de letade efter, för jag tillhör ju ändå rock ‘n roll-generationen. Det har jag hört på radion att vi runt 70 kallas. Och även om jag bara är 68 1/2 och aldrig ens rökt hasch så kanske jag är misstänkt lik en återfallshippie.
Men nej, de letade efter sprängämnen och vapen, så det var bara att bita i det sura äpplet och inse att jag ger mer intryck av att vara en krutgumma än rock ‘n roll.

De korta besöken hemma gjorde att vi båda drabbades av hemlängtan. Missförstå mig nu inte, vi trivs superbra här, men de senaste veckorna, fram till i går, har varit råkalla här och inte inbjudit till några utomhusaktiviteter.
I Casa Monica finns allt vi behöver, men det är inte stort och uppvärmningen går inte att jämföra med den hemma, även om vi satt ner den till 19 grader. När Mannen var hemma i Sverige var det så kallt här så jag hämtade ner oljeradiatorn från ovanvåningen, jag tyckte inte att luft-värme-pumpen räckte. Det är en jämnare temperatur i hem nr 1, och dessutom större ytor och möjligheter att göra saker inomhus.

Jag har i allafall fått tillfälle att jobba med min konst, och känner mig nöjd med de nya verken som ska visas på Konstrundan till påsk hemma i Sverige. (Om någon undrar deltar jag i VSKGs samlingsutställning på Katrinetorp, och finns med fler tavlor på Smygehus Havsbad)

Tre av bilderna som kommer med på Konstrundan.

Vi har haft mysigt besök av vänner som trodde de skulle åka till värmen, men fick plocka på sig sina flygkläder för att inte frysa. De kände i allafall till ett mumsigt tapasställe som inte vi hittat. Bra med sådana gäster!

Goa, om än lite frusna gubbar med jackorna på.

I förra inlägget skrev jag om vårt besök på vingårdar i Jumilla, där vi både smakade och köpte ett antal goda viner.
Nu i veckan körde vi kustvägen bort till grannbyn San Pedro del Pinatar och stannade till vid en bodega för att kolla utbudet. Där fanns mycket! Allt från fin- till riktiga fulviner. En del flaskor som var så dammiga att de såg arrangerade ut och dessutom fanns stora tunnor med tappkranar.

Både Mannen och jag mindes när vi hyrde i Italien i början av 1980-talet och Signor Neri, vår värd, försåg oss med färskvin som enligt honom ingick i hyran. Våra smaklökar var kanske inte vuxna på den tiden, men vinet rann ner och vi tyckte det var helt ok. Nu tittade vi på tunnorna och på varandra och tänkte, varför inte testa? Man pekade på vilken storlek på plastflaska (!) man ville och från vilken tunna, det blev en flaska rosé och en vino tinto. Jag funderade ut att om det smakade för jäkligt kunde man nog i allafall få ner rosén väl kyld och använda rödvinet till sås.

Det kunde man inte. All is på Nordpolen hade inte räckt att kyla det rosa, jag spottade tillbaka det i glaset och hällde över en krukväxt intill. Lite synd, för den har blommat fint och var värd ett bättre slut. Rödvinet var om möjligt ännu värre och hade saboterat vilken fond som helst. Nu har båda runnit ut i avloppet och jag undrar om ens Brandy-Mannen, en annan stamgäst på morgonfiket, hade druckit det och han verkar ändå ha en viss vana av starka drycker.
Dessutom inser jag att ibland beter vi oss ovanligt korkat. När man kan få ett riktigt hyfsat bordsvin för cirka 2€ i affären, och vi har en massa flaskor finvin i skåpet, hur sjutton kan man ens tänka tanken att köpa något fulvin i plastflaska?

Lite om hundlivet också. Båda hundarna har fått sina årliga vaccinationer här, och Siri, den lilla krylliga, har dessutom varit hos hundfrissan och även blivit steriliserad.
Hundfrissan först, liksom hos den vanliga frisören var det en tredjedel av priset hemma, och det blev väldigt bra.
I förrgår tog man bort hennes livmoder och äggledare med titthålsoperation på veterinärkliniken Moby Dick på andra sidan vägen. Vi tänker inte ta några valpar på henne och eftersom hon surar en vecka innan hon löper, vare sig är glad eller tacksam, bara det tredje, under själva löpet, och sedan inte äter en vecka efteråt tyckte vi det var lika bra.
Vi åkte upp till veterinärkliniken på avtalad tid, de tog emot, lyssnade på hennes hjärta och gav henne en lugnande spruta så hon somnade när vi var kvar i rummet. Sedan hade de tagit blodprover, gjort ultraljud och sövt henne innan ingreppet, och tre timmar senare hämtade vi hem en trött och lite groggy hund, och fick med oss smärtstillande och antibiotika till henne. I morgon ska vi på återbesök och nästa vecka ta de två stygnen. Det känns väldigt tryggt och proffsigt utfört. Priset var också mindre än hälften för samma ingrepp hemma.
För att hon inte ska slicka och krafsa upp såren får hon ha tratt, och det gillar hon definitivt inte. Inte jag heller, när hon första natten fick ligga i min säng och omväxlande gnydde och snarkade med tratten som en megafon i huvudet på mig.

Jag var alltså lagom trött igår när plötsligt vinden vände och det blev varmt igen. Perfekt för en siesta på solterrassen, och grannarna hade inte tänt sin vedbastu heller så astman klarade sig. Dessutom var det varmt så att vi för första gången på länge kunde äta utomhus på kvällen.

Livet leker igen.

Nu har vi fyra veckor kvar av de fem månaderna här, innan det bär hemåt igen.