Rapport från Vinterförvaringen

Nu har vi varit tre månader av fem i Spanien, och livet har hittat sina rutiner här. Vi sover längre på morgnarna nu, även jag, och väntar på att det ska bli lite ljusare och varmare. Kvällar och nätter har blivit mycket kallare. Temperaturen kan krypa ner långt under tio grader på nätterna för att sedan gå upp till närmre 20 i skuggan på dagarna. Härom morgonen när jag körde Mannen till flyget i Alicante stod vägtermometern på 0. Han har några möten att närvara på den här veckan.
Vi får turas om att åka, Mannen och jag, för hundarnas skull, och jag bokat en resa hem nästa vecka, mest för att krama barn och barnbarn, men även för läkarbesök, lite jobb och träffa väninnor. Men vi får se om flygledarnas strejkvarsel sätter P för mina resplaner.

I natt drömde jag att jag var på Ishotellet i Jukkasjärvi, trots både mysdress, teddysockar och en lurvig fyrbent värmedyna. Det får bli en tur upp till Alpuente idag och köpa en liten oljeradiator till sovrummet.
Det jag skulle komma till är att det alltså är mycket skönare att ta långa hundrundan klockan tio än klockan åtta.

Cortadopausen på caféet vid marinan är numera så stadig att när tjejerna som jobbar där ser oss komma fixar de vårt kaffe så kopparna landar på bordet nästan samtidigt som vi på stolarna. Detta retade nyligen upp några fransmän som tydligen väntat en stund på att bli serverade, och jag fick bita mig i tungan för att inte påminna dem om Waterloo. Det har jag lärt mig av min brorson som tycker det räcker med engelska och spanska i den bostadsrättsförening han är ordförande i cirka fem mil härifrån.

Brorsonen är ett av besöken vi haft här. Dessutom har flera andra vänner tittat in över dagen, och ett par av de bästa vännerna var här en vecka över nyår.

Jag höll på att få bryt när jag hörde julmusik i advent och längtade så efter barn och barnbarn. Julen firade vi själv, uppkopplade med familjen där hemma över datorn, och summa summarum var det faktiskt skönt att slippa all julstress.

Många spanjorer firar jul på trettondagen i stället för julafton, och uppe i Pilar var det en stor parad med en skön blandning av olika åldrar och Disneyfigurer, vad som verkade vara alla dansskolor i trakten med orkestrar eller musikanläggningar och sist i tåget kom så de tre vise männen. Jag fick höra av en granne att en bekant till dem var en av de vise. Han hade blivit tillfrågad för att han är mörkhyad. De andra två gömde sig bakom skäggen.


Lite mer spontant är umgänget här med grannarna. I vårt kvarter är det många som bor permanent, spanjorer, några britter, tyskar och belgare.

Vi var också och besökte en f.d. granne från Påfågelshuset som köpt en lägenhet på ett golfkomplex uppe i bergen, med hisnande utsikt omkring.

Väldigt fint och välskött, med flera pooler och patrullerande vakter som cirkulerade runt området i bil, men inte något för oss. Våra golfklubbor har mest samlat damm de senaste åren, och åtminstone mina har nästan peggat upp för Blocket, men även om vi hade varit inbitna spelare, så nej… Vi är olika och det är skönt när alla hittar något som passar dem.

Torre de la Horadada är mer vår stil. Här kan man röra sig fritt, promenera runt i byn, gå utmed havet eller till grannbyarna och allt man behöver finns. Annas kan vi ta bilen.

V har så smått fortsatt att utforska vad som finns i regionen. Torrevieja har besökts några gånger, och med våra vänner som var här till nyår körde vi ner till Cartagena och gick upp (verkligen upp) till slottet, tittade på utsikten och påfåglarna och åt en god lunch i själva stan.

På en vinprovning med Munskänkarna hemma i Sverige fick vi smak på vindistriktet Jumilla och upptäckte att det bara ligger en och halv timmes körning härifrån, så det var självklart att besöka.
Första försöket förra veckan gick inte så strålande. I San Javier, andra staden söderut härifrån, började bilen hacka, hosta och sacka. De var bara att vända om, sätta på varningsblinkersen och krypköra tillbaka till Volkswagen-verkstan i Pilar de Horadada i tvåan.

När bilen blev uppkopplad på datorn där fick vi veta att det var den andra dieselinjektorn som lagt av.

Den första sade upp sig när dottern med familj var här i somras, och mekanikern på verkstan sade att de andra två med största sannolikhet snart skulle lägga av också. Vad gör man? Jo, biter i det sura äpplet och ber dem byta alla tre. Sedan tog vi hundarna, som var med, och apostlahästarna hem, glada att det inte var längre. Eftermiddagen efter gick vi tillbaka och hämtade bilen och försökte tänka positivt att det blev rysligt många poäng på Norwegiankortet som kan användas till kommande resor.

Dagen efter kom vi äntligen iväg till Jumilla. Framme i själva staden var vi hungriga och hittade en restaurang med uteservering i solen, där hundarna kunde vara med. Det fanns en skylt med Dagens meny för 12 €. och servitören, som förresten likande Spike i filmen Notting Hill, (han som var inneboende hos Hugh Grant och som hittade Julia Roberts i badet), både till utseende och kroppsspråk, kom med en handskriven lapp. Valet föll på lasagne och sedan tonfisk. Lasagnen bestod av två lasagneplattor hopklibbade med något rött, och tonfisken var så välstekt att den inte gick att äta. Till båda rätterna serverades kokt krossad potatis. Men salladen var OK.
Någon dessert från nästa lapp vågade vi oss inte på, utan tog bara var sin cortado.

Promenaden i den siestastängda stan blev kort, i stället började vi vinturen till de vingårdar som vi märkt ut på kartan, Juan Gil, Bleda, Luzón och Ermita.

Den mest odlade druvan här är Monastrel, ibland ensam i flaskan, ibland tillsammans med Cabernet Savignon, Shiraz, Tempranillo eller Garnacha. Sedan finns det även en del vita viner, jag hittade ett på enbart Moscatel hos Juan Gil. Det och ett antal röda viner fick följa med tillbaka och kommer att serveras till min hemlagade mat, som garanterat håller högre klass än den på restaurangen i Jumilla.

Vi har blivit bortskämda med priserna i butikerna här, både på vin och mat, men det är en annan historia som får komma en annan dag.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i #jul, Årstider, Barn, boende, drycker, Familj, Flyg, Flygplatser, Fotografi, Golf, karneval, Mat, matlagning, Natur, Påfågelshuset, Resor, Restauranger, Spanien, Torre de la Horadada, Traditioner, Turism, Uncategorized, utflykter, Vardagsliv, Väder, Vin. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s