Spanien har andra röda dagar än vi. Den här veckan har det varit två olika helgdagar, först konstitutionsdagen den 6 december och sedan Inmaculada Concepción (den obefläckade avelsen) den 8 december. (Här firar man inte bara att Jungfru Maria blev gravid utan vare sig karl eller IVF, utan enligt katolsk lära blev hon genom nåd och ett särskilt privilegium från Gud, från sin första tillblivelse fri från arvsynd. Anledningen till detta är att synden uppfattas som en defekt, och Maria behövde en fullkomlig mänsklig natur för att kunna ge den till Jesus. Källa Wikipedia)

Vi hade ett brev som hade bråttom till mottagaren i Sverige, och med tanke på helgdagar här och Postnords ”stora sjukfrånvaro”, som de skyller både förseningar och försvunna brev på kändes det bäst att åka direkt till postkontoret uppe i huvudorten, Pilar de Horadada. Postnord kan vare sig Jungfru Maria eller någon annan göra något åt, så där förlitar vi oss på hoppet.

Vi hittade postkontoret och en parkeringsplats tvärs över gatan. De första vi såg var en lång kö på minst tio personer som ringlade sig ut från postkontoret. En närmare titt gav att det var lika många inne i lokalen, och att där fanns två bemannade luckor, med en tant i varje. Men solen sken och schemat var tomt resten av dagen så det var bara att slappna av och njuta i solen, sist i kön. Den fylldes dock på snabbare än den rörde sig framåt och jag började så smått undra vad de höll på med därinne egentligen. Till slut kom vi i alla fall innanför dörren och kunde se lite närmre vad som hände.

Det var en tidsresa tillbaka till förra seklet. Nästan varje kund betalade räkningar. Med kontanter. och sedan skrev tydligen postkassörskorna ut kvitton på sina datorer och häftade fast med räkningarna. I Sverige har vi sedan vi lämnade det bakom oss skickat in räkningarna i ett kuvert, och numera betalar väl de allra flesta via autogiro eller internet. För att ingen ska tro att Spanien är ett utvecklingsland så kan jag berätta att våra avgifter här nere betalas via autogiro som notarien hjälpte oss med att ordna när vi köpte huset.
Till slut kom vi fram och jag talade med hjälp av charader (flax, flax med armarna) om att brevet skulle gå med flyg.
– Con avion? smålog postkassörskan.
Det är inte alltid pesetasen trillar ner direkt hos undertecknad.
Brevet på vågen och sedan började hon skriva på sin dator, för att några minuter senare sätta på en liten lapp på brevet, få de 1.95€ det kostade, och skriva ut ett kvitto. Dock utan stämpel.

En annan upplevelse var riktigt rälig, på ren skånska. På vår lilla bakgård och i grovvasken där har det dykt upp en och annan kackerlacka, modell XXL. Två levande och två döda. De två levande har jag sprayat ihjäl med en spray som vår granne rekommenderat. Enligt honom ska man inte stampa på dem (det krasar ändå och är jätteäckligt) för de har ofta magen full av små kackelacksbebisar som då sprids.
Men sedan vi fick bytt ut tvättmaskinen och lagat den droppande kranen där har det inte synts till någon på några veckor, och jag trodde det var fukten där som lockat.

Och så häromdagen, när jag kom in på toaletten och tände ljuset kommer en megastor kackerlacka springande över vasken. Jag har träffat på kackerlackor förr på olika resor, men inga så stora som de här. På Gran Canaria för ett antal år sedan satt den en under tvättmaskinen och viftade med sina antenner. Den döpte jag till Carlos. Och ett år i Sydafrika satte jag och mina medföljande elever glas, kaffekoppar, burkar och allt annat ihåligt vi hittade över dem och lade skor och böcker ovanpå för att hålla dem på plats.
Hemma i Sverige har jag blivit så van vid våra spindlar som är så stora att jag hör dem trippa över golvet att jag kan ta dem med lite hushållspapper och slänga ut dem. Med detta vill jag bara klargöra att jag inte är någon hysterika när det gäller småkryp, även om jag föredrar större och mjukare djur, som hundar och leoparder.

Men, tillbaka till toaletten häromdagen. Jag skrek rätt ut! Mannen kom rusande och undrade vad det var, och jag röt att han skulle hämta sprayen. Det gjorde han och sade att jag skulle stänga toadörren. Inifrån, så att inte odjuret skulle komma ut. Jag hade sett att den sprang ner bakom toaletten och sprayade vilt där. Kackerlackan kom ut på golvet, och det är inte stort utrymme där inne. Definitivt för litet för både mig och den. Jag hoppade, sprayade och vrålade ”DÖ, FATTAR DU INTE ATT DU SKA DÖ!!” till den. Till sist lade den sig i allafall på rygg, men fortsatte spralla en stund till innan den förhoppningsvis kom till sällare jaktmarker. Dit skickades den i papper i en hundbajspåse som lades i slaskpåse som knöts och bars direkt till tunnan runt hörnet.

Vi har också varit i Torrevieja, först för att besöka vänner som hyrde lägenhet där, och sedan för att fotografera påfåglar i Parque de las Naciones. Jag hade föreställt mig en stor park, och blev faktiskt lite besviken. Uppväxt i Parkernas stad, Malmö, och boende nära naturen har jag nog blivit bortskämd. Parque de las Naciones var mindre än stadsparken i Falsterbo. Påfåglarna hittades, den färggrannaste tuppen satt först och värmde sig vid ett utblås, men så småningom lyckades jag få hyfsade bilder på de två jag såg. Möjligen fanns fler som gömde sig. Det är alltid lite av Kalle Ankas fotografiska expedition när jag ska fotografera fåglar.
Flamingosen i San Pedro stoppade unisont huvudet i vattnet eller under vingen när jag var där med kameran. Men jag har i alla fall en hel del flamingobilder från förra året.