I väntan på mitt nya knä tyckte jag det kändes säkrast att begära assistans när vi skulle flyga förra veckan. I min tankevärld innebar det att jag skulle få åka golfbil ut till gaten på Kastrup, gaten som brukar ligga halvvägs till Helsingör. Detta eftersom vi skulle checka in Siri i sin bur en timme före avgång, och min hastighet på kryckorna inte är den högsta. Så jag ställde mig i väldigt god tid i kön till Norwegians incheckning på flygplatsen och talade om att jag begärt assistans, och att vi även hade en hund som skulle checkas in en timme före avgång och att det var lämpligt att de plockade upp mig då också.
– Inga problem, sade den vänlige dansken bakom disken. Bara vänta därborta så kommer de och hämtar dig då.

Om han missförstod mig, eller jag honom, låter jag vara osagt, men Mannen, Hunden och jag hade knappt kommit bort dit de pekat förrän det dök upp en glad kille med rullstol och ropade upp mitt namn. Jag försökte förklara att jag inte ville bli hämtad förrän en timme förrän avgång, men han talade om att jag skulle få sitta i deras fina lounge så länge, och med tanke på allt det som brukar bjudas på i lounger satte jag mig i rullstolen och vinkade lite skadeglatt till Mannen. En annan man kom med sin fru i annan rullstol och sa att de också begärt assistans men att han körde henne själv.

Upp i en hiss, genom säkerhetskontrollen och iväg till jag vet inte var, där jag fick placera mig i en fåtölj med besked att de skulle ropa upp mitt namn och hämta mig en halvtimme före avgång.
-Jaha. Var detta loungen?
Där satt ett gäng andra halta och lytta, och fanns ett bord med en plastbringare med vatten och muggar, typ sådana man lämnar urinprov i. På tal om så fanns där även en toalett som jag uppsökte. Och med stor tvekan använde, huksittande med byxbenen uppkavlade för tidigare besökare (en arabisk man med benprotes) hade definitivt inte träffat hålet.

Kollade klockan, mer än två timmar tills de skulle hämta mig. Jag tänkte leva upp till mitt rykte att prata med allt som kommer i min väg och försökte vara lite social med övriga i denna lounge. Först på engelska och mötte bara helt nollställda nunor. Sedan på danska, med samma resultat. Det visade sig att samtliga andra där enbart pratade arabiska, och det ingår inte i mina språkliga kunkaper. Jo, där fanns en kvinna till, som såg japansk ut, men hon snarkade så att det dånade och jag hade inte hjärta att väcka henne. En halvtimme innan jag skulle hämtas kom de in med en enormt stor dansk man, men eftersom han bara svor högljutt och klagade på allt fortsatte jag läsa min bok istället för att falla in i klagolåten.

Den store dansken, jag och en isländsk-svensk kvinna som suttit någon annanstans blev iallafall upplockade i en golfbil och körda till gaten, där Mannen redan stod. Nu var assistansen bra, för en kille tog mitt handbagage och lotsade mig, med Mannen på släp, direkt till min plats på planet.
Paret där kvinnan blivit körd av sin man i rullstol satt bredvid mig och berättade att det gällde att själv kapa rullstolen annars hamnade man i loungen där jag hade hamnat. De hade varit med förr!
Bakom mig satt den sure dansken och gapade på att jag skulle räta upp sätet. Flygvärdinnan hade förmodligen haft honom ombord förr, för hon sade med ett djävulskt leende att jag hade min fulla rätt att fälla mitt säte, och att han fick be mig vänligt att resa det om han ville. Det ville han inte, och jag ville inte ha hans ryckande i stolen, och kryckvapnen låg oåtkomliga i facket däruppe, så som den vänliga varelse jag är rättade jag upp stolen ändå.

Drygt tre timmar senare landade vi i Alicante, och när kabinpersonalen såg mina kryckor undrade de om jag beställt assistans, och jo, det hade jag ju. Då fick jag och det andra halta gänget vänta till sist. En container kördes fram på motsatt sida de andra passagerarna gått av och där väntade en rad rullstolar på oss. Passen kollades, dessutom ville de ha våra telefonnummer och mailadresser, tydligen för en uppföljande enkät. Så småningom hissades containern med oss i ner, och en ny väntan inleddes. Under den tömdes planet på väskor och hundar och Siri var då väldigt trött på att sitta instängd och sjöng så hela flygplatsen hörde det när hennes bur lyftes ner.

Långt om länge öppnades containern och vi rullades in genom tullen, in i en vänthall. Där stod vi sedan och väntade igen. Vi var fem rullstollsnissar och tre personal och klockan kvart i ett på natten. Dansken gormade och skrek, nån annan klagade mer sansat, och jag skrattade åt det absurda i situationen. Min konstiga humor är ofta min räddning. Två nya neonklädda kom löpande, och den ene grabbade tag i min stol och satte av i språngmarch genom flygplatsen, medan hen (kunde inte avgöra könet på personen i fråga) pladdrade på på spanska. Bland annat kommenterade hen en hund som ylade så det ekade. (Gissa vem?) Svarade på det jag förstod, och hörde danskens bröl i bakgrunden att han ville vara först .

Min chaufför lämnade av mig på hållplatsen där shuttlebussen skulle plocka upp oss till parkeringen där vår bil väntade, en minut innan Mannen och en överlycklig Siri kom dit.

Bilfärden ner till vårt lilla paradis gick utan problem, och halv tre på natten låste vi upp dörren och kvart i sov vi alla tre.

Om någon undrar är här 28 grader varmt och helt underbart!