Spanien

Resten av Frankrike passerades utan några missöden, och vi kom in i Spanien.
Barcelona är lite av tjyvarnas paradis så där skulle vi inte stanna. Först tänkte vi mellan Girona och Barcelona, men, vi är som vi är, och när trafiken flyter på fortsätter vi i total glömska om hur trötta vi blir när vi kört för länge.

Vi följde AP7 söderut och tänkte hitta någon trevlig ort vid kusten. Booking.com var fortfarande i onåd så nu gick jag in på Expedia istället och hittade ett hotell med både garage och hiss som verkade prisvärt i Playa de Coma-Ruga. När vi kom fram till orten hittade vare sig googletanten, GPS-tanten eller vi Hotel Balneario och vi fick ringa och få veta hur vi skulle ta oss in.

Entrén var stor och flott, med marmor, glas och blänkande mässing. Där var plats för många männsikor men fanns bara vi och tre uniformerade receptionister. Vi fick ett rum på sjunde våningen och åkte upp. Rummet var nästan identiskt med de vi bodde i på Princesshotellen på Gran Canaria. Hög standard med andra ord. I det facila priset av 900 sek ingick också en stor frukostbuffé.

Havsutsikt från rummet i Playa de Coma-Ruga
Rejäl frukostbuffé och få gäster

Tydligen har pandemin satt sina spår här, och de reade ut sina rum till sista-minuten-pris. Vissa sidor på nätet avrådde från resor rill området pga hög smittspridning, men vi var ju ganska ensamma och med fyra vaccinationer kände vi oss lugna. Det fanns skyltar lite varstans att det var obligatoriskt med ansiktsmask, men det var få som bar det.

När vi installerat oss och pausat en stund gick vi ut på jakt på födoämne, dvs mat. Det första som slog oss var att klientelet som rörde sig där knappast var några socitetslejon, långt därifrån. Det var lite så att vi nog inte velat gå ut där själv efter mörkrets inbrott, och med tanke på att vi rest och bott på de mest egendomliga platser är det en ovanlig reflektion.

Vi hittade i alla fall en restaurang och gick in och satte oss, för att resa oss igen när vi kom på att alla utom vi rökte där. Det visade sig att de hade ett rum till innanför som var rökfritt och där fick det bli.
Maten gjorde inget intryck, jag har redan glömt vad vi åt. Däremot kom det in ett sällskap på 17 personer, alla dövstumma, som skulle äta. De var otroligt glada att se varandra och alla kramades och kindpussades. När de skulle beställa var det en ung kypare som skulle ta upp beställningarna och han hade det inte lätt! Sjutton personer som glatt viftade med menyerna och händerna. Det slutade med att han hämtade penna och papper och skickade runt så alla fick skriva ner vad de ville ha.

Nästa dag hade vi cirka 55 mil kvar och tänkte att det tar vi lätt! Enligt reseplaneringen skulle vi var framme vid tretiden.

Plötsligt började en lampa och ett utropstecken på intsrumentpanelen lysa och det var bara att köra in på närmsta avfart och börja bläddra i instruktionsboken. Enligt den var det förglödningen till dieselmotorn som inte fungerade. Jaha??
I snigelfart till närmsta mack och där kollade Mannen oljan som var låg, mycket låg, men det var inte den lampan som lyste. Nytt bläddrande i boken för att hitta vilken motorolja det skulle vara och fylla på med den.

Lamporna slutade blinka och vi fortsatte, men belöt att köra på mindre vägar i stället för AP7:an om vi skulle få stopp. Rätt dumt tänk, för på småvägarna finns ju inga mackar eller verkstäder. Nu behövde vi inte det, men istället för raka vägen blev det små serpentinvägar genom gamla små städer.
Det var ju jättemysigt och fint, men tog längre tid och vi var framme vid sjutiden i stället för tretiden.

Det kändes som att komma hem igen! Bougainvillean prunknar, nu i sällskap med rosor och något annan växt jag inte definierat än, de sista citronerna hänger kvar, och de första apelsinerna är små och gröna. Jasminen har börjat blomma och doftar underbart.

Inne i huset var badrummet och köket klart, jättefint. Med tanke på mitt tråkiga ben är jag så glad att det inte är badkar nu utan en stor dusch att gå in i, och att allt som behövs finns på våning ett.



Jag förflyttar mig allt bättre och hoppas att snart kunna lämna tillbaka kryckorna. Tills dess får Mannen jobba vidare på sin karma och prova på både tvätt och mat.

Tänk vilka fördelar man ha av ett par kryckor!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s