Tiden går fort när man är lycklig heter det. Och om man dessutom har mycket att göra går den ännu fortare, och de dryga tre veckor vi skulle vara här den här omgången närmar sig sitt slut.

Vi har hunnit med mycket, men långt ifrån allt vi planerat. Tanken var att möblerna skulle vara utbytta och ombyggnaden påbörjad, och jag tänkte mig dessutom en snygg solbränna som kompensation för katastrofklippningen.

Om vi tar vädret först så visst, några soliga dagar har vi haft. Tillräckligt för att jag skulle besöka apoteket och köpa solskyddskräm. Expediten, som talade utmärkt engelska, petade på min arm och sade att jag skulle ha skyddsfaktor 50.
Jag sade att det skulle jag inte alls, jag skulle ha 30, och hon skakade på huvudet, men lät mig köpa det. Med tanke på hur vädret blev hade jag inte behövt någon alls.

En dag hörde vi en smäll från hörnan och både vi och flera andra grannar sprang ut och dit. Det var en ung kille som kört in i en parkerad bil. Förmodligen hade han tittat på sin mobil istället för hur han körde. Han var rätt blek om nosen och talade om att han bor längre ner på gatan. Var det pappas bil låg han nog rätt pyrt till. En spansktalande kvinna några hus ner tog hans uppgifter, fotograferade bil och registreringsskylt. Grannsamverkan verkar vara god här.

I söndags träffade vi min syssling Barbro från Fuengirola som kört upp för att besöka sin syster (som alltså också är min syssling) och svåger som bor här i byn, fast på andra sidan. Deras planlösning var inte så långt från vår, med sovrum, sällskapsrum och kök på bottenvåningen och ett separat gästrum en trappa upp. Deras hus var däremot nybyggt och modernt, medan vårt är i spansk-gotisk stil.
Barbro hade med sig fyra osålda tavlor från utställningen i Fuengirola, som ska hänga i vårt hus. Förutom en trevlig eftermiddag fick vi många goda råd och tips på bra affärer att handla bland annat möbler i. Det finns ju mer än IKEA här, och vi måste definitivt vänta innan vi är överens om vad vi ska ha.
Nu när flera tunga möbler som inte fyllde någon funktion i vardagsrummet körts bort känns det inte heller som lika stor panik med att byta ut de som är kvar.

I går fick vi nytt besök, denna gång av chefen eller vad man nu ska kalla redaktören för VellingePosten som jag skriver för, och hans hustru. De har lägenhet en halvmil härifrån och var nyfikna på hur vi har det. Trevliga människor de också!

Vi har jagat mäklaren som är länken till hantverkaren Yuri för ombyggnad av kök och badrum. Skissen och framför allt offerten vi fått kändes lite skjuten från höften och vi ville ha klara besked om vad det var för maskiner och inredning i köket, plus hur duschen skulle bli. Vi tog skärmdumpar på förslag på maskiner från en stor kedja med vitvaror och skickade och förklarade behov och vad som bara var onödigt lull-lull. I går kväll kom mäklaren och Yuri hit.
Yuri är från Ukraina och talar dålig engelska, och min spanska är ännu sämre, men vi är hyfsat bra på charader båda två så med lite god vilja förstår vi varann rätt bra. Dessutom är han som ickespanjor punktlig! I morse hämtade han upp oss och vi körde ut till en firma som gör köksinredningar och fick välja både ytbeläggningar, handtag och maskiner och det känns väldigt bra. Gubben som jobbade där kunde inte ett ord engelska så vi kan bara hoppas att vi talade om samma saker.

Därifrån körde Yuri oss till ett hus på andra sidan parken här där vi skulle se hur han byggt om deras badrum. Han ringde på och började prata tyska med det äldre paret som bor där.
Jamen hallå Yuri, tyckte jag.
– Sprichts du Deutch?
– Ja, du auch? tyckte han, och nu kan vi kommunicera betydligt bättre med honom.

Yuri är som sagt från Ukraina, och även om han har bott i Spanien i 23 år, har han släktingar kvar i Ukraina och berättar förtvivlat att han nu på flera dagar inte lyckats få kontakt med dem. Han ringer och ringer utan att någon svarar längre.
Detta fasansfulla krig som startats av en ond och galen diktator som lever i en fantasivärld och som dödar och förstör liv. Hoppas någon kan sätta stopp för honom och kriget så snart om möjligt.

Häromdagen gick vi ner till havet på morgonen. Det blåste minst sagt hårda vindar, och himlen var blågrå. Men det var inte kallt och jag tyckte det var vackert med solens strålar som smög fram genom molnen.

Samma eftermiddag satt vi i lä på vår terrass och läste och råkade titta upp. Då var himlen orange! För säkerhets skull gick vi in och kollade nyheterna. Jag gissade på vindar från Sahare, men i bakhuvudet fanns en tanke om att galningen Putin tryckt på knappen. Tack och lov hade han inte det, utan det var just sand från Sahara, ett fenomen som kallas calima.

Gode grannen kom in och sade att vi var tvungna att täcka över våra cyklar, annars skulle växlarna bli förstörda när regnet kom med sanden. Dessutom fick vi låna en pressening av honom. Regnet kom och allt blev gult och sandigt. På morgonen gick vi ut och spolade och sopade alla tre uteplatserna och möblerna där. Grannen kom in och sade att visst var det bra att hålla rent, men det skulle komma mer. Och han hade rätt igen. I går undrade jag om det finns sand kvar i Sahara eller om all har blåst hit.
På nyheterna sade det att det var farligt att gå ut, och att om man måste skulle man bära mask. Jo tack, jag har astma och är normalt symptomfri om jag tar min dagliga dos Gyona. Det var jag inte igår. Sanden som återigen låg i drivor utomhus smög sig även in för tätningslister ingår inte i den standardutrustningen i spanska hus. Men vi har ju städgrejer nu, och tar det värsta efterhand, men väntar med uteplatserna tills i morgon om det kommer mer sand från Sahara i natt.

I går var det förresten 49 år sedan Mannen raggade upp mig, så vi tog på munskydden och traskade ner till en av de nerbelägna restaurangerna och firade lite.