Hola Monica!

De nya sängarna har levererats och efter en viss tveksamhet godkände vi leveransen. Vi hade köpt tjocka resårbottnar och några sådana fanns inte bland det som lastades av. Här skriver vi inte på något som vi inte fått! Skånsk-spansk muntlig duell. Grabbarna pekade på listan, och vi med. De pekade på två jättekorvar, och vi skakade på huvudet. Kom inte här och försök lura oss, det ska vara två resårbottnar.
Även om det tar emot måste man ge sig ibland. Vete sjutton hur IKEA gjort, men det var hopullade resårbottnar, som vi med viss försiktighet kapade spännbanden på. Hur som helst blev det bra och vi sover fantastiskt gott nu.

Något annat som levererats i veckan är våra cyklar. Via en fd kollega på fick jag kontakt med en kille som tog med sig last på en bil ner, och han hämtade upp våra cyklar hemma i Sverige för någon vecka sedan och lämnade dem här i onsdags. Väldigt smidigt!

Våra cyklar står redo för nya äventyr

Något som var mindre smidigt var några dokument från banken där hemma som skulle signeras av oss. Förra torsdagen lämnade dottern in dem hos Postnords ombud på Mobila i Malmö. Express, spårbart, avgift därefter. Det skulle levereras inom tre arbetsdagar.

Jodå. 27 timmar efter att hon lämnat in det lämnade brevet PostNords ombud på Mobilia i Malmö, allt enligt spårningen i deras app. Då var det fredageftermiddag. Måndag morgon lämnade samma spårbara expressbrev i A4-format Sverige. Sedan tog spårningen slut. Den fungerar nämligen bara inom riket. Det är bara avgiften som är internationell.

Onsdag morgon får jag ett SMS från IPS om att de har ett paket till mig som måste förtullas. Va f-n, tänkte jag. Tyst. Måste ju tänka på de fromma grannarna. Jag ombads klicka för att bestämma när jag ville ta emot paketet.
Tänkte att OK, de tycker kanske att alla försändelser är paket och klickade. På nästa sida frågade de om jag ville ha det veckodag eller helg. Svarade veckodag. och fick veta att det skulle komma lördag mellan kl 10.00 och 16.00. Suck.
På nästa sida ville de ha adressen (nu började mina varningsblinkers blinka, för den lär ju stå på brevet) för leveransen, och jag kollade sändningsnumret som var ett helt annat. Dessutom skulle jag uppge mitt kreditkortsnummer inklusive allt för att betala 50 sek i tullavgift.
Nu tjöt även brandlarmet, har väl inte för inte en dotter som jobbat på bedrägeriroteln. Jag ringde upp PostNord, där efter en kvarts väntan en rar påg svarade. Jodå, han kunde se att brevet lämnat Sverige måndag morgon, men sedan kunde de ju tyvärr inte spåra det längre.

Min stubin är inte alltid jättelång. Nu var den det definitivt inte, och gossebarnet fick stå tills svars för hela PostNords existensberättigande, stackars påg. Men, till hans heder ska sägas att han bemötte mig proffsigt. Nästan som en glidande politiker. På frågan om de anlitade IPS i Spanien svarade han i allafall ja, men tyckte det verkade skumt att jag skulle betala och avrådde mig från det. Samma gjorde datorkunnige sonen som sade att det var solklar fishing, och samma svar fick jag när jag googlade på IPS och spam. Däremot lugnade sonen med att eftersom jag inte uppgett några kortuppgifter var det ingen risk.

Struntade alltså i SMSet, och levde på hoppet att brevet skulle komma fram innan vi åker hem.
Igår, när vi precis kom hem från vår morgonpromenad (hundpromenad utan hundar) kom den gula postgubben på moped farande och sladdade in vid vår grind.
Eres tu quien vive aqui? (Är det du som bor här?)
– Sí
– Tu eres Monica? (Är du Monica?)
– Sí

Och överräckte brevet till mig.
I Postnords app har det fortfarande bara lämnat Sverige.

So far so good, nu skulle det signeras och skickas tillbaka bara, och det med allt annat än PostNord. DHL har ett inlämningsställe en halv mil härifrån i Campoamore, och med cyklar var det ju en barnlek. Under planeringen alltså. Ingen hade talat om att cykelvägen efter strandpromenaden är en filial till Brösarps backar. Och det är inte elcyklar vi har här. Efter två backar i tvåans växel började mitt Kosta-knä (det som gav upp i backarna mellan Kalmar och Kosta för två år sedan) göra sig påmint, och jag lyssnade på det och gick uppför varenda kommande backe. Väl inne i Campoamore stämde inte vägvisarens (ni vet vems) och googletantens uppfattning om verkligheten överens ett enda dugg, och det blev många snurror i den byn innan vi gav upp och trampade hem igen, med brevet i cykelkorgen.

En sen lunch i solen i Torre de la Horradadas hamn gjorde åtminstone humöret bättre, och efter ett telefonsamtal hem kom vi fram till att det var säkrast att vi tar brevet med oss hem om en vecka och lämnar in på banken au main.

När man går bland villakvarteren här och solen skiner luktar det nytvättad tvätt lite överallt. Torktumlare är tydligen inte vanligt, och alla passar på att tvätta när det är fint väder.
I vårt kvarter har jag presenterat mig för dem jag mött, och det känns bra att mötas av ett Hola Monica lite varstanns nu.

Många är britter så engelskan fungerar ofta bra.
Hantverkare och butikspersonal däremot pratar nästan uteslutande spanska. Mina framsteg i språket går inte alls så fort som jag hoppats. Pannbenet verkar ha tjocknat med åren, men mitt motto är att det alltid är för tidigt att ge upp. Att de skrattar åt mina försök i affären bjuder jag så gärna på. Jag sade alltid till mina elver att det är bättre att prata och säga fel än att inte våga öppna munnen.
Det där med att lära sig ett språk i ett land man kommer att vistas mycket i är en nödvändighet.

Idag har en spansk låssmed varit här och bytt våra lås för det verkade vara nycklar på vift efter förra ägarna. För att förklara vad vi ville hade jag slagit upp och övat på ett antal meningar och briljerade tydligen, för han gick på att jag kunde bra spanska och bara smattrade på. Och fick en mening på repeat till svar.
No entiendo. (Jag förstår inte)
Han trodde nog det var något annat än mina språkkunskaper som fallerade. Det slutade med att jag fick ringa upp mäklaren som förmedlat kontakten, och han fick översätta i telefonen.

Nu börjar även terrasserna bli som vi vill ha dem. Ett antal gamla bord och dynor har burits bort och plockats upp lika fort. Listan inför nästa tur hit växer, först ska lagren hemma kollas innan det köps in nytt hit. Och spargrisen fyllas på.

När man tittar ut från den irländska puben runt hörnet, och sedan går all in med fotot i Snapseed.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s