Var sak på sin plats.

Nu börjar bitarna falla på plats hur vi vill inreda vårt spanska hem. De har fallit lite olika hos Mannen och mig, men bidar jag bara min tid så blir det bra.
Det är relativt små rum som begränsar svängarna en del. De förra ägarna hade valt stora tunga trämöbler som kommer att bytas ut allt eftersom. Den stora soffan, som vi sagt skulle bytas mot en nättare hörnsoffa, får däremot stanna. Den visade sig först vara i väldigt behagligt skinn, och sedan dessutom elektrisk, där fotstöd trycks fram och ryggstöden lutas. Och man somnar hur gott som helst i den!

Till att börja med har vi möblerat om lite och en del möbler som inte fyller någon funktion ska bort. Vi har för tillfället flyttat in i gästrummet på bottenvåningen där det står två enkelsängar. 140-sängen har hämtats till någon som behöver den, och vi har varit på IKEA i Murcia och provlegat och beställt en säng för fullväxta. Den levereras på lördag.

Köket ska byggas om och badkaret bytas mot en dusch. För detta har mäklarfirman rekommenderat en
mångkunnig hantverkare från Ukraina.
När han var här och pratade med oss ringde hans telefon och det var släkten i Ukraina. Han berättade hur orolig han är för dem, och hur absurd och hemsk situation där är. Ryska soldater som inte fattar vad de gör där och inte vill kriga. Familjer som är blandat ukrainska och ryska. Hans morfar var ryss, hans svärföräldrar är ryssar. Ett vansinnigt krig som ingen vill ha och som satts igång av en diktator som verkar ha förlorat verklighetsförankringen.
Lär sig mänskligheten inget av historien?

Alla rum i huset har städats från golv till tak, och alla textilier som kan tvättas har åkt i tvätten. Resten har åkt till återvinningen. Jag går efter mottot att det jag inte velat köpa ska inte heller bli kvar, något jag ska testa på min garderob där hemma sedan…

Nu har vi börjat tömma förråden, bland annat på en mängd trasiga solstolar och kartongerna till samtliga elektriska maskiner vi sett i huset och några till. Det har blivit många turer till tunnorna där allt som kan ha åtminstone ett skrotvärde ställts bredvid för att vara borta en kvart senare.
Vi fick höra att de som plockar sakerna på återvinningsplatserna har sina fasta revir, vi har tydligen en kvartersmarrokan som plockar här.

Förrådstömning.

Tvätten torkar på nolltid utomhus, enda problemet är att våra fromma grannar har en flitigt använd bastu, en sådan man eldar i, på sin övre terrass, så den tvätt som hänger på baksidan luktar som den varit på grillutflykt med scouterna.

Men tro nu inte att vi bara sliter. Nej då, vi solar, går sköna promenader och äter glass också.

Förutom att många här i Torre de la Horadada pratar om – och förtvivlas över – kriget i Ukraina märks här kriget mest en ökad aktivitet av militärt flyg, enligt de som bott här länge.
På husbilsturen bodde vi ju en natt intill ett militärflygfält inte så långt härifrån, och vi tyckte att de flög i ett redan då.
Inte kunde vi ana när vi skrev på och köpte Casa Monica i december att det kanske kunde vara bra att ha ett hus i ett land som tillhör NATO.

Spår i luften.

Vår granne Steve gör ett väldigt milt och fromt intryck, och jag sade till Mannen att han måste ha varit präst. Vi blev inbjudna till dem på kaffe och det första jag såg var ett kors på väggen. Min ovana trogen kollade jag deras bokhylla, och naturligtvis stod biblarna på rad tillsammans med annan kristen litteratur. Jag frågade, och jo visst var det så, och han och hustrun var fortfarande mycket aktiva i evangeliska kyrkan. Finska frun hade bakat en alldeles fantastisk tårta till kyrkkaffet och vi blev bjudna på resterna. I ett obevakat ögonblick bestämde Steve och Mannen att vi ska gå ut och äta tillsammans på fredag och fira fruns födelsedag. De är jätterara båda två, så det kan nog bli trevligt. Och så länge ingen försöker påverka mig eller kväsa andras rättigheter får de ha vilken religiös tro de vill, till och med tro på Tomten. Däremot har Mannen fått stränga direktiv om att tacka nej när den förmodade inbjudan att följa med till kyrkan kommer!

Vi mötte återigen ett par svenskar vi även mötte på hundrundan i december. Kvinnan i sällskapet talade om att hon spelar padel en gång i veckan och att det var jätteroligt. Själv sneglade jag ut i parken framför vårt hus där ett gäng höll på med tai chi, eller om det möjligen var självförsvar i slowmotion. Det verkade mycket lugnare och värdigare.

Aktiviteter i parken

I december klev jag in till en frisör här och blev nöjdare med en klippning än jag blivit på många, långa år. Jag har väntat och längtat efter ett nytt välbehövligt besök hos samme frisör. Igår gick jag in i salongen och bad att få boka en tid hos killen som arbetar där. Alla andra är kvinnor vad jag sett. Inga problem, jag fick en tid klockan 17.00 och gick dit full av förväntan.
Istället för den lätt feminine killen som klippte mig sist möttes jag av en manhaftig kvinna. Jag är ingen liten spröd älva precis, men bredvid henne kändes det nästan så. Denna amazon tog med mig till tvätten och jag hoppades att hon bara förberedde mig för sin manlige kollega. När hon tog med mig till klippstolen plockade jag upp ett foto på hur jag såg ut förra gången och talade på alla språk jag kan om att jag ville klippas av samma frisör, killen. Hon förstod inte, utan skrattade högt (och rått) innan hon plockade fram kniven och började raka mina nackhår. sedan började hon yla med i Simply Red på radion samtidigt som hon dansande gick lös på min kalufs med kniven. Inget artistiskt med saxen här inte. Jag gjorde några tappra (amazonen var ju beväpnad) försök att få henne att sansa sig, men hon bara garvade och klappade mig på axeln.
Att klippa sig här kostar en tredjedel av att gå till frissan hemma så jag satt och rabblade ett tyst mantra ”det växer ut igen, det växer ut igen, jag tjänar 18 flaskor vin, (nåja iallafall 15 med den nuvarande valutakursen). Den där sköna massagen jag fick förra gången fick jag inte heller, bara några rejäla dunkar i ryggen och lite mer Simply Red.

Om det blev bra då? Nej. Det blev alldeles för kort, och var gång jag ser mig i spegeln studsar jag till och tror det är en gammal beatle, men får trösta mig med att det växer ut igen.


Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s