Casa Monica!!!

Nu är det äntligen vårt, vårt lilla townhouse i Torre de la Horadada, eller Pueblo Latino som det står om man googlar adressen.
Efter en rätt bökig natt i en hotellsäng som säkert passade småfolket som drev hotellet, och som man dessutom kasade ner i mitten på, gick vi ner i matsalen och jag övade min spanska med att beställa frukost, och kan bara konstatera att jag måste öva mer. Mycket mer. Rostat bröd med krossade tomater, skinkbitar, juice och kaffe var inte riktigt vad jag trodde jag beställde, även om det inte var något större fel på det.

Sedan kom vårt juridiska ombud och plockade upp oss, och körde först till banken. Vi fick vänta en stund innan ”vår” spanska banktant blev ledig och lyckades erövra ett bord. Senast jag var på banken hemma, som har öppet mellan klockan 10.00 och 13.00 för att byta min bankdosa var jag den enda kunden i lokalen medan sex banktanter gjorde sitt bästa för att se upptagna ut.
Här var det fullt hus. Golvet var fullt av väntande maskerade människor och ett gäng lika maskerade banktjänstemän som satt med drivor av papper. Spanjorerna är glada i papper och anser inte pandemin vara över så det är fortfarande obligatoriskt att bära mask inomhus. Jag frågade om jag fick fotografera, men det tillät inte säkerhetsreglerna.

Med en ny trave papper åkte vi så vidare till notariatet där fler maskerade människor med mer papper rörde sig runt. Som deltidsspanjor får man ett s.k. NIE- nummer som identifikation. När vi ansökte om det fyllde vi i födelseförsamling och ort. Mannen är född i Sankt Johannes i Malmö, något som polisen fått till Sankt Johann i Österrike. Han vill ändå inte ha Lederhosen och lära sig joddla, fast jag snällt bett om det.

Sedan körde vi VÅRT hus, och mötte upp en ny mäklare (vår ordinarie hade drabbats av sorg i familjen) som kollat att allt var ok och städat. När vi står utanför ser jag en man komma gående längre ner på gatan och jag säger till Mannen att ”Det ser ju ut som Stefan!”
”Och vad skulle han här och göra? Du tror du känner alla.” sa Mannen som tycker jag slänger mig om halsen på alla jag tror jag känner.
Det VAR Stefan , min brorson. Han har en lägenhet några mil härifrån och var där under sportlovet med storasyster Jeanette (båda är lärare) som han för tillfället parkerat på en restaurang medan han letade efter vårt hus med hjälp av foto på Facebook.
Syrran hämtades och de blev våra första gäster som fick vara med och skåla i bubblet som säljarna lämnat till oss. Jättekul!

När de hade åkt gick vi en närmre husesyn och upptäckte att fast det såg rent ut på ytan var det långt ifrån så. Fredag em och vi ville inte störa vår mäklare. Alltså var valet att vänta till måndag och klaga, eller att börja storstäda. Vi skulle ju ändå gå genom allt här fanns, inventera från grunden, så det var väl lika bra att börja. Det första som vi upptäckte saknades var en dammsugare. Men med cava i magen fick det bli lördagens uppgift. Däremot kunde vi bädda rent. och upptäcka stora kissfläckar på madrassen. Tack och lov att vi hade ett madrasskydd med åtminstone!
Att laga middag kändes inte lockande, utan vi gick ner till den irländske puben på nästa hörna. Där pågick bingo (!) men vi gick genom puben, ut i deras trädgård och fick fish ’n chips, följt av Irish Coffee.

Sängen är 140×190, och vi är fullvuxna. Och Mannen kan inte sträcka ut sig så han vinklar sig istället. Och snarkar lite sött på det. Jag gnäller inte, bara konstaterar att jag varit piggare.

Lördagen ägnades alltså först åt att besöka ett jätteshoppingcentra i Zenia där en dammsugare inhandlades, och eftersom vi ändå var där även ett strykjärn och en TV. Sedan till kinesen hemmavid och Dial Prix för förnödenheter och mer städutrustring innan vi gick loss med inventeringen på djupet.

Säljarna av huset hade varit gulliga och hade lämnat cava till oss med en välkomsthälsning. I övrigt är min diagnos att de var inkontinenta alternativt kattägande skittapickor och kleptomaner. Det grundar jag förutom fläckarna på madrassen och alla flaskor med odörborttagande spray på att skåpen var fulla med matrester och av reklamglas från olika restauranger och pubar, dito askkoppar och servettboxar typ McDonalds, plus att sockerburken innehöll cafépackade portionspåsar, och en annan burk senap, ketchup och majo, även det restaurangförpackat.
Det påminde om en exfru till en exkollega till Mannen som någon gång på 1980-talet under Malmöfestivalen råkade vända upp och ner på sin rymliga handväska på Golden Days och både ljusstakar, glas och askkoppar ramlade ut. Så pinsamt att vi var flera som bytte bord.

Varje skåp som tömts här har resulterat i en hög som ska kasseras. Ingen av oss vill börja vår spanska tillvaro med prylar vi inte tycker om. Grannarna här, som kommit och hälsat oss välkomna, talade om att man sätter sådant man inte vill ha bredvid soptunnan runt hörnet så plockas det upp av någon annan. Lite skumt tyckte jag, men har sprungit dit i skytteltrafik med glas, koppar och annat överflödigt. Det konstiga är att varje gång jag kommit dit har det jag satte där förra varvet varit borta. Förhoppningsvis kommer det till nytta hos någon annan, eller eventuellt säljs det på nästa loppmarknad!

Att köpa ny säng som vi får plats i är högprioriterat nu och i går morse skulle vi till IKEA, men när jag knappade in det på telefonens navigator upplyste den att var stängt söndagar. I stället har vi fortsatt röja och städa in i minsta vrå och är glada att vädret inte är jättevarmt.

Grannarna verkar supergulliga, engelskmän och en finska, de vi pratat med hittills. Steve next door kom in och lämnade koden till deras fiber (men vi hade redan skrivit kontrakt på egen fiber) och talade om att de var tre hus till som använder parabolen på vår övre terrass. Tja, då måste den ju få sitta kvar fast vi tänkt ta bort den.

Steve kom också in med famnen full av egenodlade apelsiner till oss, och fick löfte om att plocka så många citroner de vill från vårt träd.

Vi kommer att trivas utmärkt här!

Lite foton från bottenvåningen av huset som det ser ut nu. Ovanvåningen får vänta tills vi är nöjda här nere.
Och shortsen har åkt på.

Uteplatsen på framsidan
Vardagsrummet, i väntan på ommöblering.

.

Vardagsrummet sett från köket
Köket som det ser ut idag, snart ett minne blott
Masterbedroom. Ny säng är på väg!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s