Tillbaka i Spanien (i Ukrainas skugga)

Sedan vi bestämde oss för att köpa huset i Torre de la Horadada i december har det hänt en del. Efter mycket räknande i kalendern insåg vi att det inte blev mycket tid över för vår kära Långfranska, och dessutom hade Spara (syster med Slösa) synpunkter.
Långfranskan såldes.
Jag hade tårar i ögonen, men förnuftet vann över känslorna. Sorry, Jane Austen.

I morse vaknade vi till att Putins lakejer invaderat Ukraina. En tragedi och förlust för världens demokrati.

Med tanke på att vi ska ta över vårt nya spanska hem i morgon och inte riktigt vet vad de förra ägarna lämnat kvar eller räknar som personligt finns både lakan och handdukar med i bagaget, plus en hel del annat som åtminstone jag vill ha på plats i ett hem.
Tung packning med andra ord.

Skånetrafiken kom i tid, jag hade en puls på guvetvad för att hinna med, och sedan tåget över bron till Kastrup, där rullbandet upp stod stilla och pulsen gick upp igen, och vi kom fram till terminal 2 och tryckte ut boardingkort (lappar) och klisterremsor till bagaget.

Vid Norwegians bagagedrop blockerade en familj med mamma-pappa-barn(2) – farmor-farfar-gammelfarmor ingången och vi ställde oss bakom och betraktade hur de försökte checka in och få ut lappar osv på automaten där. Inte ett ord över mina läppar, jag lovar.
Farmor, något yngre än jag, med piffig frisyr med sticka genom håret vänder sig om och undrar på redigt bre skånska varför vi står där.
– Gå förbi! tyckte hon.
Vi försökte verkligen, men de korkade igen, och eftersom vi var ute i god tid tog vi det lugnt.
-Jamen gå in då! tyckte farmodern och vi klämde oss förbi och dumpade våra väskor.
Då har kön växt på bakom de sex i ingången, nu med desperat assistens av en Norwegianman, och tanten närmast vrålade varför ingen fattar att de ska gå förbi dem.

Boarding är också värt några rader. På boardingkorten stod tydligt om man tillhörde grupp A, B eller C. Vi var B. A fick gå ombord först, det ropades ut, vilket innebar att en mängd B och C trängde sig fram med resultat att mannicken pep högt men inte öppnades,

Ombord på planet visade det sig att vi hamnade på andra sidan gången av sexmannafamiljen med galande farmodern. Nu höll hon sig ändå ganska lugn.

När jag tittade ut över kabinen var det minst Five shades of gray, och då syftar jag inte på någon tantsnuskig bok, utan på männens hårfärg. Kvinnorna har antingen bättre anlag (☑️) eller hade färgade kalufser. Att bara analysera dessa spaniensvenskar/danskar är värt ett stort forskningsanslag.


När planet landade utmärkte sig farfadern på andra sidan gången sig. Planet hade nätt och jämt stannat innan han stod upp, drog ner sitt bagage från hyllan och högt undrade varför alla skulle resa sig direkt.
Och nej. Jag kunde inte hålla flabben då.

Vi hade missat att man skulle fylla i ett dokument om vem man umgåtts med senaste veckan, och om de haft covid då, så vi fick backa och fylla i ett papper om det, innan vi med uppvisat vaccinationsintyg släpptes in i spanska landet,

-2 ner i hissen på Alicantes flygplats hämtade en bil upp oss och körde till biluthyrningen där Mannen förbokat en bil. De var inte jättestrukturerade precis. En av de anställda, en mycket goodlooking man var helt klart de kvinnliga kollegornas älskling. De svärmade och gned sig mot honom som getingar på ett saftglas. När han bad mig skriva under, ”aqui Monica” förstod jag dem.

Bilen vi hyr är en nästan ny VW T-cross , väldigt bekväm förutom att det inte finns något handtag i taket på passagerarsidan.

Det närmsta hotellet från var vi ska bo var bokat, och vi checkade in. Det luktar klor och är väldigt rent. Personalen är hobbits. Det vill säga att de nätt och jämnt syns över disken.
Vi åt middag på hotellets restaurang i kväll. De var inte längre där.

Bland övriga gäster fanns ett gäng gubbar i arbetsoveraller och ett yngre par där tjejen var klädd i ett andra skinn av nappa nertill.Till detta en välringad topp upptill och långa ögonfransar.
Både hon och hennes kavaljer uppskattade hur gubbarna dreglade. Ingen #metoo där inte.

Inget större fel på maten även om det var rätt långt från Fine Dining. De var däremot inte snåla med vinet, och inte heller med 43:an. Men man måste inte dricka upp.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s