Hemåt

Morgonpromenaden i Langres gick på fel håll, genom rätt trista kvarter med hyreskaserner. En hundrastgård vi passerade ansåg vi närmast vara djuplågeri att rasta hundar i. När vi körde ut såg vi att vi skulle gått på andra hållet, för där fanns en ringmur runt vad jag förmodar var en gammal vacker stadsdel.

Stackars hundar som bara blir rastade här.

Incheckningen och elen på ställplatsen var ju en utmaning för det manliga släktet, och då ska vi inte tala om utcheckningen. En stackars tysk ropade på oss för att han inte kom ut. Denna kvinnliga riddare trädde in och knappade fram instruktionerna till honom. De innebar att han skulle trycka in sin kod.
-Kod?
Han hade inte fått någon kod. Och elen hade inte fungerat den heller. När jag sade att den stod på kvittot hade han inte fått något sådant heller. Tänkte på hans fru. Det finns alltid någon som har det värre.
Min riddare fick lyfta upp bommen så tysken kunde köra ut.

Nu gick färden ut ur franska landet och genom lilla Luxemburg. Vi stannade till precis innan tyska gränsen för att tanka och det var kö. Skatteparadis och taxfree? Folk tankade och handlade kaffe värre än danskarna i Malmö på 60-talet. Plus cigaretter i stora plastbackar. Det var nog billigt.

Vårt mål var Trier, där ställplatsen låg utmed Mosel. Jag hade hoppats kunna åka Moseldalen upp och fotografera alla de vackra borgarna, men jag hade glömt två saker, att det blir mörkt tidigare ju längre norrut man kommer och dessutom kallare. Slotten har ju legat där flera hundra år så de får vänta ett tag till.
Ställplatsen var lite av en besvikelse, välorganiserad så klart, för det var ju Tyskland. För övrigt på ”fel” sida floden. Vi gick iallafall utmed vattnet bort till en bro, in i de äldre delarna av stan och rakt på en Bier Garten med ett stort tält där ute. Tältet var stängt, upplyste Herr Ober, men vi kunde ta med hundarna in. Keine Probleme! För dem alltså. Vi kom inte in, för den nya regeln i Rheinland Pfalz är 2G+ för att bli serverad någonting, ute eller inne. I andra delstater med lägre smitta räcker det med 2G, och där passerar vi.

Moselfloden i Trier

2G står för två coronavaccinationer (geimpfte) i det digitala passet, check på den, medan + står för antingen en tredje spruta eller nytaget negativt covidtest. Och det har vi inte. Tredje sprutan är inbokad hemma nästa vecka, men det hjälpte inte. Leider nicht.
Det var bara att gå tillbaka till husbilen och intaga vad huset förmådde. En hel del, för vi hade fyllt på skafferi och kyl i Spanien.

En sak som fyllts på lite omedvetet är vin. Vi är båda intresserade av vin, med i Munskänkarna, och gick gärna på upptäcktsfärd bland vinhyllorna i supermercados. Och eftersom vi inte kunde bestämma oss och det var så billigt hamnade ofta flera flaskor i vagnen. Varje gång vi handlade. Vi är inte sådana svampar att vi drack upp eller ens öppnade alla, långt ifrån, och när vi skulle köra vidare stoppade jag undan flaskorna någonstans där de inte skulle skramla.

I fotändan av min säng, i nya teddystrumpor.

Smittläget i Tyskland är tufft, särskilt i de södra delarna, så vi kom fram till att resten av resan använder vi bara vår egen dusch och toa, och undviker offentliga lokaler.

Nästa stopp var i Greven lite norr om Munster. Återigen utmed ett vattendrag, nu Dortmund-Ems-kanal. Lika långa pråmar som i Rhen flöt förbi, men annan last än containrar. Ställplatsen var verkligen fin, vid en yachthamn, och på kvällspromenaden såg vi hur det lyste in mot en byggnad som luktade mat. Det var tomt därinne och jag frågade om de hade öppet, och jovisst hade de det. Hem och låsa in vovvarna, och tillbaka. En hel restaurang för bara oss två, en braskamin och två maskerade unga kypare som skämde bort oss lite diskret. Tjejen frågade om vi tyckte om det, och när vi svarade ja, frågade hon Excellent? och tog ett glädjeskutt, innan hon satte ner ett tänt gilleljus på bordet och sa More romantic!
Wienerschnitzeln var förresten himmelsk!

Ställplatsen vid marinan i Greven.

På morgonen vakande jag och frös. Det var svinkallt i husbilen, och det gick lätt att fundera ut att gasolen var slut. Siri hade insett samma sak och krupit ner under mitt täcke för lite extra värme. Mannen fick hedersuppdraget att gå ut och byta gasoltub innan vi lyfte på täcket och kröp fram. Nio grader inomhus är inget kul, men fördelen med liten yta är att den värms upp snabbt.
Färska bullar hade beställts i receptionen, och ett gäng strutsar (inhägnade) poserade glatt när vi gick förbi.


Innan avfärd ska allt packas in så det inte kasar runt, ramlar eller skramlar, hundarna selas, sopor tömmas och tankar tömmas och fyllas på med färskvatten. Jag sköter det inre och Mannen det yttre. I tisdags morse blev det lite fel, för i stället för dricksvatten råkade han fylla tanken med annat vatten, sånt man sköljer toan med. Det var bara att tömma igen och fylla upp innan vi kunde åka vidare.
Det var ändå kanske bra att det blev försenat, för det var både dimma och nollgradigt och för varje minut tinade det upp lite och blev säkrare att köra.

Efter några mil vände jag mig om och tittade till hundarna och fick panik! Siris korg var tom! Hade hon bitit av selen (hon har tuggat av fyra koppel) och smitit ut när vi fyllde vatten och tömde sopor? Löper gör hon också och spårar presumtiva kavaljerer i varje hörn. Hade vi kört från henne?!
Alla tankar innan jag såg henne, gömd bakom Selma. Hon hade krupit ur korgen och ålat sig dit med selen på och lagt sig där. Puh!

Du och jag, Selma!

I takt med att solen bröt genom steg temperaturen och det gick ganska lätt till Wischafen och färjan över Elbe till Glückstadt. Med facit i hand skulle vi stannat där, men jag hade hittat en ställplats i en by cirka 40 minuters körning därifrån och varje mil vi kan lägga bakom oss räknas. Det var bara det att det mörknade snabbt och temperaturen föll ner till en grad och på småvägarna var det inte saltat. Tack och lov gick det bra ändå, Mannen är duktig bakom ratten, och vi kom fram hela, både vi och bilen.

Nu hoppas jag att vi inte blir insnöade den sista etappen!

Elbe

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s