Från Girona körde vi vidare och jag hade kollat med en farm en bit utanför Lyon att de hade plats. För säkerhets skull hade jag googleöversatt förfrågan på mail, och det var tur, för de var 100% franskspråkiga. Min franska ger mig hela tiden dåligt samvete. Jag skulle gått på lektionerna istället för att fika på EPA Kronprinsen i Malmö. 90 öre för en halv tekaka med ost och ett glas saft. Och ja, det var förra seklet. Min syster in crime, Ewa, och jag var inte precis frekventa på fransklektionerna, men de låg å andra sidan väldigt taskigt till, alltid på morgonen eller efter lunch.
Men det var inte det jag skulle berätta, utan om platsen där vi övernattade.

Det var alltså en gård, och den här gången ekologisk på riktigt. Familjen som drev den hade sina odlingar av frukt och grönt runt om, med glada grisar som bökade runt, höns, får och två mulor. Produkterna såldes sedan i deras lilla butik. Väldigt gott, om än rätt mycket dyrare än i vanliga affärer, det vi köpte.

Grisarna, ja. I tre olika hagar. Fem sällskapliga i en, tre sura i en, och en sugga med tio kultingar i en. Siri tyckte tjohoo, så många kompisar och rusade fram mot staketet. Nu har hon lärt sig vad elstängsel är. De hade förmodligen bytt hagar till dem för en var öppen och där var vad grisar lämnar efter sig; dynga.
Tjohoo, tänkte Siri igen. Äntligen en parfym jag gillar på resan, och så blir jag lika brun och fin som syrran Zäta, och rullade sig. Flera gånger innan jag fick tag på henne. Hon var mer brun än vit då. Och luktade därefter. Inget lämpligt för en husbil, så det var bara att dra ut duschen genom badrumsfönstret, ta på gummihandskarna och schamponera henne. Hon är fortfarande sur på mig. Och det luktar våt hund i bilen. Men det hade det gjort ändå för det ösregnar, och är för kallt att ha öppet fönster.

Efter att ha passerat Lyon står vi nu på en ställplats i en ort som heter Langres, tror det är i Bourgogne. Busvädret gör att det inte är läge att utforska. Två andra husbilar här, varav en svensk som vi har stått med innan. Vi använder nog samma app, Park4night!
När vi kom fram hoppade jag av och checkade in, efter den andra svenska kvinnan. Automatiskt, man valde språk (engelska!), tryckte på olika knappar om man ville ha el eller vatten och betalade med kreditkort. Inga problem.

Mannen skulle koppla in elen med koden på kvittot från incheckningen. det gick inte, och han kom in, blöt och sur. Jag tog lappen och gick ut och mötte mannen i husbilen bredvid. Lika blöt och sur han, för att det inte fungerade. Efter tre minuter hade jag kopplat in elen till både honom och oss. Det var inte svårt om man följde instruktionerna. Lite omanligt, men oftast effektivt.

På vägen hit stannade vi och fikade. Som alltid på hela resan är det munskydd på som gäller när man går in i lokal med andra människor. Här i Frankrike får man också visa vaccinationspass för att bli serverad, och det är inget konstigt eller svårt. Vi visar QR-koden som ligger i Kivra, de scannar av den och man får uppge sitt mobilnummer, om de skulle behöva smittspåra.
På campingen i Torre de la Horadada tog de dessutom tempen på oss när vi checkade in, men det är enda gången. Mannen blev något skärrad tills han insåg att de bara läste av den på handleden.