När vi gick runt i Torre de la Horadada insåg vi allt mer hur mycket vi trivs här. Trots lågsäsong fanns det lagom med folk ute, serveringar och affärer var öppna, och vädret är mycket bättre än på Solkusten. Mindre blåst och varmare. Shorts och T-shirtväder igen. Inget onödigt turistigt. Vi började kolla på mäklarsidor och mailade två mäklare vad vi var intresserade av, och de svarade med en lista på passande objekt. En av dem meddelade dock redan morgonen efter att det var sålt.

På lördag morgon parkerade vi i skuggan utanför den andra mäklarbyrån, hoppade över i den trevliga kvinnans bil, och började rundturen. Först en lägenhet som var alldeles för trång och mest bestod av trappor. No gracias. Sedan följde ett intressant town house, några parhus, kvartshus och slutligen ett townhouse till. Där möttes vi av en båge blommande bouganvilla, ett citronträd som dignade av frukt och en massa andra växter på pation mot gatan. Två sovrum, badrum, plus allrum och kök på bottenvåningen, och från bakre pation ledde en trappa upp till en solterrass där det låg ytterligare ett sovrum en suite.
Vi blev störtförtjusta, men höll oss strategiskt lugna. Eftersom vi inte blir yngre skulle vi inte behöva gå i trappor när det blir besvärligt. Rummet där uppe skulle perfekt som gästrum för yngre generationer eller ev. besökande vänner.

Nu fanns plats på campingen, och den visade sig vara väldigt fin med stora platser, spa och restaurang. Vi är lite katten bland hermelinerna här med vår lilla plåtis! På hundrundan mötte våra fyrbenta vänner två svenska kompisar som visade sig bo på samma gata som vårt blivande hus, och deras tvåbeningar talade om hur trevligt där är, med många bofasta spanjorer, en del engelskmän, nästan inga tyskar och att de bott där de senaste sju vinterhalvåren.

Söndag kväll gav vi oss ner på byn för att äta, och såg ett större gäng spanjorer som satt runt ett långbord. Vi klev in och blev hänvisade ett bord, en flaska rödvin och frågan om vi kunde vänta tjugo minuter på att köket skulle öppna. Det var personalen som satt och åt nu. Vi väntade gärna och fick bekräftat att den som väntar på något gott inte väntar förgäves.
Samtidigt som vi åt klättrade en man runt och satte upp juldekorationer.

På tal om juldekorationer var det första advent och det blinkade och lyste i alla husbilarna. Naturligtvis skulle inte vi vara sämre, så jag gick in till Kinesen, en affär som är som ett fysiskt Wish och köpte en gräsligt ful och kulört blinkande gran för att vara med i matchen. När vi kommer hem ska de stå i bilens bakruta till glädje för grannar och förbipasserande!

Ny kontakt med och bestämt möte med mäklaren på måndagen, då också med byggare, för köket motsvarar inte det jag behöver för att ta ut några kulinariska svängar. Det är alltså engelsmän som äger det nu… Dessutom vill vi ha dusch (med handdusch!) i stället för badkar på bottenvåningen. Jodå, allt skulle gå att lösa och vi lade ett bud.
En timme senare ringde mäklaren att säljarna hade accepterat och bubblet jag fått av Barbro på vernissagen smällde! Tillbaka till mäklaren på kvällen och gå genom det praktiska och sedan följde jag en impuls och gick in till frisören mitt emot och frågade om det fanns tid till klippning, och det fanns det. Jag visade den unge söte frisören en bild på vad jag tänkt mig och han kastade en hastig blick på den och nickade. Och undrade om han inte skulle sätta lite highlights också i min kalufs. Nej, det skulle han inte! Så han gick lös med saxen, backade, hummade, klippte lite i luften, tog nya tag. Lite som när Rowan Atkinson slår in paket i Love Actually.

I dag har vi brottats med den spanska pappersbyråkratin, dvs banken för att öppna spanskt konto vilket förutom att ladda ner en app innebar en trave ut – och underskrivna papper, nästan nog för att fylla en grön tunna. Sedan körde mäklaren oss vidare till notarien där vi träffade vårt juridiska ombud som ska fixa allt pappersstrul för oss. Alla papper för spanskt nie-nummer (för utländska medborgare som är bosatta i Spanien på hel- eller deltid) Till detta ”pass” krävs också ett foto och hon körde oss också till ett shoppingcenter med en fotoautomat. Och blev nästan besviken när jag inte ville gå en shoppingrunda också! Hade inte hundarna väntat så tycker jag det skulle ingått i priset. För hennes assistens är inte gratis precis.

Övertagandet av huset blir inte förrän i slutet av februari, så då får det bli en vända hit igen, och till IKEA i Murcia. Kärt besvär!

Nu har vi börjat packa ner sommarkläderna för att i morgon ställa kosan mot den kalla nord. Jag säger nästan som judarna, Nästa jul i Torre de la Horadada!