Sista dagarna på Solkusten och vidare tillbaka till Torre de la Horadada

En sak vi kommit på är att vi aldrig blir några långliggare på samma plats med husbilen. Efter tio dagar på samma, i och för sig trevliga, camping där vi pratade med olika trevliga människor från olika länder var vi uttråkade. Promenadvägarna gav inte då mycket variation, stranden hade blåst bort, det var kallare än jag förväntat mig och sysselsättningen i husbilen begränsad.
Sista kvällen tänkte vi gå ner till en av strandrestaurangerna igen, men de hade stängt. Eftersom stranden var borta hittade väl inte gästerna dit genom villakvarteren. Jag hade noterat en annan restaurang, Don Quiote, på vägen till mataffären och vi gick dit istället helt utan någon annan förhoppning än att bli mätta.
Om vi bokat? Nej… det hade vi inte, men vi fick sista lediga bordet. Inredningen var vackert rustik, med en litterär ton. Såklart fanns Cervantes karaktärer avbildade, och i bokhyllorna trängdes gamla böcker bl a Sveriges samlade historia.
Maten. Ja, maten. Den var himmelskt god och mina smaklökar dansade flamenco av ren glädje hela natten

.

Vi hade tänkt stanna till fredagen innan vi lämnade campingen, men eftersom det visat sig så pass dyrt med taxi till Fuengirola där utställningen var, beslutade vi att istället köra dit på torsdagen då Sveorna var inbjudna, och sova på ställplatsen där.
Campingen i Fuengirola är stängd, så valet var mellan parkeringen nere vid kastellet eller en ställplats lite närmre centrum. Jag hade blivit varnad att ställplatsen var lite sunkig, men tänkte att för en natt funkar det väl.
Först hade vi problem med att hitta in till den. Eva-Gun ledde in oss på en smal geggig väg som inte verkade leda någonstans, men eftersom det inte gick att vända fortsatte vi och såg till slut husbilar på ett fält. I öppningen i staketet hängde en vajer med trasor på så det gick inte att köra in. På fältet framför stod fler husbilar så vi körde längre fram och hojtade till en man utanför en svenskskyltad bil och frågade hur man kom in. Vi skulle fortsätta fram och svänga in innan en gul barack. Så kom vi in på ett stort dyngigt fält där det stod husbilar uppställda. Med viss tvekan parkerade vi bredvid den andre svenska bilen. När vi öppnade dörren såg vi ett träsk av hundskit på marken. Flyttade bilen en bit, och sedan plockade jag cirka tjugo bajshögar innan vi släppte ut våra vovvar. Mannen bredvid upplyste om att tvärsöver vägen bodde någon som tagit hand om en massa resquehundar som han släppte ut för att rastas på fältet. Och tvärsöver stod några andra husbilar som gjorde likadant med sina hundar.
Det var ett snabbt beslut att hålla våra i eller direkt intill bilen, och vi diskuterade om vi skulle stanna eller köra ner till kastellet. Vi gick en bit att se hur vägen ner till centrum var, och den var geggig men relativt kort innan vi kom till civiliserade områden så vi bestämde oss för att stanna och åt en dagens på restaurangen som hörde till campingen

Den var så långt från lyxmiddagen kvällen innan som man kan komma, utan att det var något större fel på den. Snirklandes mellan husbilarna, många svenska, på den nedre inhägnade ställplatsen och vidare upp på den övre där man fick kolla varje steg man satte ner foten för att inte trampa i något, klädde jag om, vi lämnade hundarna och gick ner till stan, jag till Gallery Art Club och Mannen på stadsrundtur.
Sveorna kom, trevliga tanter där en visade sig vara en bekant från Sverige, presentation och konstprat och tapas och vin på det. Lyckat, med andra ord.
Mannen hade dykt upp och med gemensamma ansträngningarna lyckades vi hitta tillbaka till ställplatsen. Jag hade noterat att gången dit mynnade ut mitt emot ett stort köpcentra och det googlade vi oss fram till. Vi hade tack och lov ficklampor med oss så vi hittade mellan vattenpölarna och dyngan. Intill fanns både hästar och åtminstone en sällskaplig åsna. Vi tog hundarna på en tur åt andra hållet och där försigick ljusskygga aktiviteter runt om, medan några andra tänt en stor brasa utanför sin husvagn. När vi kommit in och låst om oss hörde vi hur någon/något gick runt bilen och ylade. Mannen trodde det var ett djur, jag gissade på någon på/snedtänd tvåbening. Vi beslöt i alla fall att köra direkt det ljusnat och stanna vid kastellet och äta frukost och rasta hundarna. Så mycket sömn blev det nu inte, för resquehundarna mitt emot skällde från klockan halv fyra på morgonen.

När vi mellanlandat på kastellets parkering knappades Torre de Horadada in på Eva-Gun. Närmre 50 mil, men vi sade att vi kör så länge det känns bra, och det flöt på, med lunchstopp, hela vägen.

Campingen i byn var fullbokad, men vi hittade en parkering nere vid stranden där det redan stod flera husbilar. Både kvälls- och morgonpromenaden bekräftade vad vi kände här på vägen ner; detta är en plats vi gillar! Lagom folkliv, flest spanjorer men även en del britter, tyskar och skandinaver. inga höga hotell men gott om restauranger.

Torre de la Horadada.


Vi stannar här, åtminstone över helgen.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s