Livet i husbilen

Nu har vi snart  bott fyra veckor i husbilen på den här resan, och jag vet att många undrar hur i all världen det fungerar. Och om det fungerar. Jo, det gör det. För det mesta riktigt bra, även om jag ibland blir tossig på att det är så trångt. Definitionen på hund är något ludet som alltid är i vägen. Multiplicera det med två, och dela med en liten plåtis, och lägg till två fullvuxna människor så fattar du. 

Det gäller att hålla ordning, vilket vi kanske inte är världsbäst på, någon av oss. 
Så har jag inte hängt ut någon särskild. 

I bakre delen av bilen, den så kallade bodelen har vi två längsgående sängar med fack ovanför på båda sidorna till våra kläder. Det finns även en halvhög garderob under en av sängarna. I mitten har vi bäddat med ett badlakan till Siri. Selma sover på fällar på golvet. Vi sover alla väldigt gott!
Trappan upp är ihålig med plats för skor, och ibland en bag-in-a-box, men det senare är inte aktuellt på den här resan.

Mitt i bilen finns toaletten på ena sidan, själva toaletten är en kemtoa, dvs en kassett som lyfts ut och dras som en dramaten till tömning och sköljning. Smidigt och luktfritt om man tömmer regelbundet, vilket man lär sig rätt snabbt!
Mitt emot toan finns kylen som även har ett frysfack. Ovanför den skafferi, som liksom kylen är 80 cm djupt. Sväljer mycket men lite svårt att få överblick och nå det längst in i.

Mellan toa och frys finns en golvbrunn under den upplyftbara plattan, och väggarna går att snurra runt till en duschkabin. Framför frysen finns köksvask och spis med två gasolplattor. 

Fåtöljerna går att snurra mot bordet, som går att fälla ut och soffan har två sittplatser.  

Under spisen har vi bestick och servis, över spisen ett litet skafferi till. Över bordet två skåp där vi placerar kaffekokare mm när vi kör,  under bordet och hundkorgen finns två fack till för sådant vi inte använder så ofta och utrymmet över förarsätena är till hundarnas mat och annan utrustning. 

Själva körandet är helt ok, vi sitter i våra fåtöljer, och hundarna är selade och fästa i säkerhetsbältena i soffan. Siri ligger i sin korg under bordet och Selma på gamla fåtöljdynor i fårskinn i gången.

Hemma i Sverige kör jag gärna, men på Autobahn insåg jag att vissa saker är Mannen bättre på, som att köra där. Och jag och Eva-Gun är förresten mycket bättre kartläsare än han. 

Trots att Långfranskan bara är 6,3 meter lång gäller det att ta ut svängarna mer än i en vanlig personbil. Det har vi lärt oss den hårda vägen. Hård som i stolpar, skyltar och högre  stenar och rötter på marken. Därför brukar jag numera  alltid gå bredvid och dirigera när det är trångt om utrymmet. 

Det finns ju husbilar som är stora som bussar och i ärlighetens namn är det inget som lockar oss att köra. Möjligen om vi fått den levererad på en vacker och trevlig plats.  Men då finns det ju något som kallas stugor i stället.

Platserna vi hamnat på har varierat, och bekräftar dels att allt går att sälja med mördande reklam och att smaken är olika. 
Från inklämda  mellan staket, murar och med en meter till nästa bil,  till gott om plats men intill en landningsbana, utmed hav och sjö, eller på en vingård med hisnande utsikt. Hela skalan liksom.

Nu står vi på en camping strax utanför Marbella på spanska sydkusten. Det är blandad publik här, tre unga tjejer hade ett litet tält utan några möbler alls, filtar att sitta på och  tangakök. Mobiler och platta laddade de på toaletten. I natt ösregnade det hela natten, och jag var glad att ligga i en husbil och inte i ett tält!

Ett holländsk par i vår ålder med tältet på taket och ner på sidan av sin bil. Två brassestolar, tangakök och portabel grill. Och tvåtusen hopfällbara backar med packningen i. 

En annan holländare som sitter och läser utanför sin husbil hela dagen, när han inte går någon av de två dagliga turerna runt campingen. 

En bit upp står det också flera husbilar i olika modeller, men vi ha ställt oss längre ner med havsutsikt. Och mer lä, för det har blåst rejält.

Att vi står här flera dagar innebär också att vi har vevat ut markisen, ställt ut bord och stolar och torkställningen. Nästan som långliggarna! 
Fast här har dessa nästan botaniska trädgårdar på sina platser. Funderar starkt på att knycka sticklingar med mig, men det får man väl inte ta in i Sverige.  Jag gissar jag att det är spanjorer som har det som sommarnöje. 

Det är onekligen en spännande utmaning att laga mat som jag är van vid att göra i ett stort fullt utrustat kök hemma.  Till hjälp har jag, om vi är uppkopplade mot el vill säga, kaffekokare, vattenkokare och min kära airfryer. Skafferiet är fullt av de vanliga ingredienserna och smaksättarna, men i mindre förpackningar än hemma. Litersflaskor soya och sesamolja från Möllan är inte att tänka på, utan det är små halleda-flaskor från ICA istället.
Det är ett nöje att proviantera på nya platser. Mitt emot där vi står nu finns en skandinavisk butik med bl a knäckebröd, Kalles kaviar och Allerums Greveost, men det är ju inte det som är roligast att handla här i matväg.

Måltiderna intas utomhus, om vi inte hittat någon trevlig restaurang i närheten. I går, innan regnet, gick vi ner till stranden till en restaurang som serverade en underbar paella.

Vi inte går in i husbilen förrän senare på kvällen, då upplevs det inte alls lika trångt längre.

Går på toa (utom på natten), duschar och diskar gör vi i servicehuset eftersom där är rent och fräscht. En sak som är speciell är de spanska duscharna. Alltid väggfasta, högt  uppe. Det innebär att om man som kvinna som inte kan stå på händer måste ta med en tvättlapp (på skånska fjaselasa) för de intimare regionerna. Men det blir snabbt en vana. 

 På andra ställen har det inte alltid varit så fräscht och då använder vi det vi har i husbilen i stället. 
Här finns också en hyfsat bra bar och restaurang där om inte annat vi tar en cortado på eftermiddagen.

Hundarna får sina två långgrundor som vanligt, eller längre än vanligt eftersom de inte kan springa löst som de är vana vid hemma. Speciellt Siri behöver få ut all sin överskottsenergi, och gärna lite hjärngympa också för att hålla sig inom ramarna. Att kunna gå i den svenska naturen med allemansrätt är något jag saknar, hur vackert det än är på kontinenten!

Området runt campingen består till allra största delen av stora villor, omgärdade av höga murar och vaktade av stora hundar. Dobermann verkar vara populärast, men även schäfer, mastiff och rotveiler finns i massor. Vi blir rejält utskällda varje dag på våra rundor.
Inne i stan däremot är det chihuahua som gäller. Jag räknade till åtta på vernissagen.


Hittills har min stegräknare aldrig stannat under 15000, utan oftast mellan 20 och 30000 steg, där minst hälften är i backar. Men det är väl bra för konditionen, även om benen gnäller ibland, antar jag. Och är en bra ursäkt för kunna ta ett glas cava ibland!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Livet i husbilen

  1. Bitte skriver:

    Så trevlig läsning och väldigt underhållande precis som vanligt. Mysigt för det mesta i husbilen och bra redovisning av det praktiska. Vi blir lite avundsjuka.
    Ser fram emot fortsatt läsning. B&P

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s