Taxi, buss och vernissage

Som sagt var tavlorna redan levererade till Gallery Art Club, och på onsdagen skulle jag dit och hänga. Det går två busslinjer här utanför, men jag kunde inte utläsa från busstabellerna när de gick och var de sedan stannade inne i Fuengirola. Det fick alltså bli taxi. Först försökte jag boka med Mijas taxi som jag blivit rekommenderad, men de hänvisade till Fuengirola taxi, som i sin tur hänvisade till Marbella taxi som när jag ringde sa att de inte hade någon ledig på eftermiddagen. Så jag gick ner till receptionen på campingen och killen där ringde och bokade Marbella taxi på en minut till mig. Vet inte om det var språkförbistring eller vad.

Taxin kom som utlovat, och en trevlig chaufför som var lika usel på engelska som jag på spanska försökte lära mig skillnaden mellan bra och fin på spanska. Plus att vi diskuterade vädret och promenadvägar. Tror jag iallafall!

På galleriet träffade jag medutställarna, ett glatt gäng. En av killarna började dansa någon sorts balett till opera som spelades i en högtalare medan hans partner log roat och överseende.
Jag har ju fått en viss vana att ställa ut och hade skissat upp hur jag planerat hänga tavlorna och det gick snabbt och lätt att bli klar.
Lite ekonomiskt, taxin hade kostat över 300 spänn, tänkte jag att nu letar jag rätt på bussen tillbaka, och snor åt mig lite egentid i affärer på vägen.
Inköpen blev raklödder till Mannen och när jag väl närmade mig busshållplatsen skulle inte den bussen gå förrän om en timme. Men jag gick rakt på en taxistation och klev in en bil istället och blev ytterligare 300 spänn fattigare.

Färdighängt!

På torsdagen hade vi tänkt gå på stranden bort till Marbella, en dryg timmes promenad enligt taxichaffis nummer ett. Men himlen var svart och vädergudarna hotade med regn, så… Den här gången var i alla fall busstabellen tydbar och vi kom med en buss, inte den vi skulle enligt tabellen, men den tog oss in till Marbella för 1,23 € per man. Det där ganglionet jag har på foten spökar och gör att jag bara kan gå i mina nu rätt slitna walkingskor, så något piffigare till fredagens vernissage var önskvärt att hitta. Och tänk, det gjorde jag, ett par vita gympaskor med lite guld och annat glitter som satt om en smäck. Plus ett par mörkgröna Sketchers. Fynd! Mannen fyndade också två par skor, dock utan guld.

En trerätters dagens meny på en restaurang senare och vi tog bussen tillbaka till husbilen och hundarna, utan att en droppe regn hade fallit på oss.

Inför fredagens vernissage hade vi fotograferat av busstabellen på hållplatsen, laddat ner appen, tränat meditation för att bli skärpta, men inte stämde det för det. Hundarna skulle vara hemma i bilen, så vi ville inte vara borta för länge, och som vi läste och tolkade måste vi åka innan klockan fyra för att vara på plats till klockan 17, 30. Det blev taxi igen.

Vernissagen blev supertrevlig, även om det inte blivit några röda prickar än. Massor av positiva och intresserade besökare som minglade runt och drack vin. Bland annat kom min syssling (vi är inte riktigt säkra på vad vi är, men vi har samma ana långt bak) Barbro med man. Hon och jag hittade varann genom vårt gemensamma intresse för släktforskning. De bor sedan länge i Fuengirola och vi besökte dem där i slutet av förra seklet.

Vi hade hoppats kunna ses flera gånger nu när vi är här igen, men Barbro har fått operationstid för bråck på bukhinnan på måndag. Samma sak som jag opererades akut för i London för länge sedan. Släktdrag liksom att ingen av oss verkar bli gråhårig?

Men vi drog ut efter vernissagen och hamnade på en bodega inne i stan där vi åt, drack och skrattade tills vårt hundsamvete fick oss att bryta upp. Den här taxikillen hade inte en aning om var vår camping låg, utan fick låna Mannens mobil med gps och karta när han körde. Jag blundade och höll i mig.

Hem kom vi i alla fall.

Filmsnutt från vernissagen
Barbro och Bengt besökte vernissagen och förärade mig en flaska cava att drickas när tredje pricken var satt.
Du ska bära din cava som den sista droppen vatten.
En annan besökare, tipsad av en svensk väninna.
AV (After vernissage) med sysslingen!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Taxi, buss och vernissage

  1. Barbro Sändh skriver:

    Idag tog jag mig tid att i min sjukhussäng läsa igenom bloggen. Den var både underhållande och rolig.
    Det är alltid ett äventyr när ni är ute och reser, hälsar sysslingen Barbro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s